Jag är privatpersonen som saknar barnbarnen så det gör ont. Sitter hemma om jag inte handlar lite mat. Är rädd att smitta frun, att något ska gå galet. Saknar min mor och bror, som jag träffat ett par gånger sedan i februari. Och att resa till Stockholm och Göteborg för att träffa familjens minsta.

Jag har mist min faster i covid på ett boende på annan ort. Det ruskar om. Jag har själv testats positivt och gått igenom hela resan. Jag hade tur, men tur är inte att lita på. Värst är oron hos mina anhöriga. Det som satte tårar i rullning var frågan min dotter fick. "Mamma, kommer min morfar att dö nu?" Barn förstår och tänker. Och morfar vill inte dö. Han vill leva och finnas i deras liv i en lång framtid.

Jag är föreningsmänniskan som i mer 45 år levt bland bollar, lotter och träningar. Att föreningarna går på sparlåga och barnen inte kan träna är tråkigt och frustrerande. Men beslut och ställningstagande får varken vara känslomässiga eller egoistiska. En spolad is eller inte, är det ett stort problem? Vad kan vi offra på kort sikt för att ha en sjukvård som klarar sitt uppdrag? 

Ingen med samhällsansvar kan säga att en träning är viktigare än att dämpa smitta och rädda liv. Samhället pumpar in pengar i föreningslivet. Föreningar talar alltid om samhällsansvaret vi tar. Har vi gjort det? Hur många sms har gått till lagen, stora som små? "Hej den här veckan kör vi följande övning". "Kolla här, vilken dress röstar du på?" 

Jag är undersköterskan som smittats på jobbet. Jag arbetar med visir och munskydd. Har uttorkade slemhinnor i näsa som blöder, skavsår av gummiband bakom öronen. Tvingas se panikslagna ögon när luften inte räcker. Eller skräcken när våra boende inte ser vem som kommer in bakom mask och visir. Ser arbetskamrater slita och hör omsorgskompisar i stort var dag säga "nu är jag sjuk". 

Jag är företagaren vars företag hade två dagars försäljning och tappade allt när världen av marknader och mässor stängde ner. Jag lider med alla som kämpar för varje krona och sitt företag.De ögonen vill ju öppna upp. Men framför allt se till att alla stöd betalas ut i tid.

Politikerns ögon då? Ja, de ska se hela bilden, se till att omsorgen och samhällsfunktioner fungerar, att skolan klarar sig. Inte låta känslor styra, inte tyckande i press eller andra kanaler. Utan försöka se fakta, följa myndigheters restriktioner och kunnande. Väga in det som sker lokalt, regionalt och nationellt. Försöka hjälpa så gott det går. Ekonomi i budget är inte coronaanpassad. Allt utöver budget ska hämtas någon annanstans, både på kort och lång sikt. Politikern ska stänga tycker A, öppna för det tycker B! Nej det ska han ju inte! Han ska se till alla från A till Ö och ro båten genom en pandemi efter lagar, liv och krav. Och vi gör det på fritiden.

Peter – vad tycker jag mitt i allt? Jag blir besviken när smittan sprids och äldre Vimmerbybor dör. Blir frustrerad när sjukvården går på knä, och ständigt gnällande över restriktioner. Över tusen operationer har ställts in, många lider. Jag är beredd att offra mycket och länge, så mor överlever. Att mina nära klarar sig igenom utan framtida men. Och att sjukvården kan få en period att återhämta sig. Jag kommer att vaccinera mig, men får fortsätta leva med försiktighet då jag kan bära smitta till andra. 

Men allt har inte varit dåligt. Tänk vad tid barnen fått med sina vuxna. Spela och pussla tillsammans, fikakorg och egentider. Permitteringar har gett tid med varandra. Allt har två sidor, om vi vill se dem. En där logiken säger att vi får hålla igen för att bromsa smitta, en som vill att barnen ska åka skridskor.