En fråga som har blivit allt mer uppmärksammad under de senaste åren är hur myndigheter kan fatta beslut som leder till att skogsägare hindras att avverka sina slutavverkningsmogna skogsbestånd, utan att skogsägaren får ersättning.

Ett exempel är när enskilda tjänstemän på Skogsstyrelsen definierar skogsområden som nyckelbiotoper. Dessa utgör inte en form för formellt naturskydd och berättigar därför inte markägaren till ersättning. Men eftersom skogsbolagen på 90-talet gick med på att inte köpa virke från nyckelbiotoper, får skogsägaren ingen ersättning för uteblivna intäkter.

Avverkningar stoppas av flera liknande skäl, baserade på olika lagar och överenskommelser, vilket har lett till förödande konsekvenser för enskilda skogsägare och till osäkerhet för hela skogsnäringen.

I flera fall har avverkningstillstånd i inre Norrland nekats, eftersom avverkning inte har ägt rum under så lång tid att skogsbruk inte kunde anses vara ”pågående markanvändning”. Här gick Mark- och miljödomstolen på markägarnas linje, men frågan är varför myndigheterna driver sådana här fall över huvud taget.

Skogsägare ska kunna koncentrera sig på att sköta sin skog utan att behöva oroa sig för att skogens ekonomiska värde raderas genom nyckfull myndighetsutövning. Just nu ställer sig många frågan om det är värt besväret att sköta sin skog.

I januariöverenskommelsen mellan regeringen, Centern och Liberalerna framgår att den privata äganderätten till skogen ska värnas och stärkas. Bland annat ska ersättningsmodeller tas fram, som tillvaratar enskilda skogsägares intressen. Denna viljeinriktning påminner om en rad tillkännagivanden från riksdagen under förra mandatperioden och igen i december 2018, vilket tyvärr negligerades. Frågan är om skogspolitiken nu faktiskt kommer att förändras på riktigt.

I valet i september 2018 backade Miljöpartiet från 6,9 procent till blygsamma 4,4 procent. Icke desto mindre behåller Miljöpartiet miljöministerposten och makten över skogspolitiken. Centerpartiet har därmed lagt stor makt över dessa frågor i händerna på ett parti, som kraftigt vill begränsa skogssektorn. Istället kunde man ha utgått från den riksdagsmajoritet, bestående av Alliansen och Sverigedemokraterna, som redan förra mandatperioden uttryckte stor samsyn i dessa frågor i riksdagen.

Kan Sveriges skogsägare lita på att Miljöpartiet nu genomför en politik som innebär att äganderätten och skogsskötseln värnas och stärks? Om så inte sker, hur tänker Centerpartiet agera?