Inte mindre än tjugo partier ställer upp med kandidater i årets riksdagsval. På lokalnivå kandiderar nya partier i kommun- och regionval. Framöver fylls våra brevlådor av politiska budskap – en del gillar vi, en del gillar vi inte. Politisk reklam klassas som samhällsinformation. Brevlådan är en av de få kanaler där alla kandiderande partier får komma till tals. En chans att nå väljare som annars inte skulle ha en aning om vad partierna vill. Det skapar en informativ grund för väljaren att besluta; "den här politiken vill jag rösta på". Det är demokrati, alla får komma till tals.
Däremot är det allt vanligare att kandiderande partier nekas marknadsplatser, annonsplats på bussar eller i lokaltidningen. De bjuds inte in till skolval, de nekas hyra lokal, eller bjuds inte in till panelsamtal. Möjligheterna att synas och höras förbehålls de sittande partierna. Är man inte redan invald är man inte välkommen.
Hur blev demokratin en klubb för inbördes beundran?
Demokrati är folkets röst. Demokrati behöver syre för att förbli levande. Om det är någon gång alla ska vara med, så är det nu, inför stundande val. Att utesluta partier och kandidater på grunden att de inte redan är med i klubben rimmar illa med en livaktig demokrati. Organisationer som simmar kvar i samma ankdamm förlorar spänsten och folket undrar varför ingenting händer.
Utan syre och samtal stagnerar demokratin.