Debatt: Avtalsrörelsen – en ständig kamp

Just nu skulle många fackförbund varit inne i en avtalsrörelse för att omförhandla de kollektivavtal som löper ut. Avtalsperioderna har nu förlängts på grund av coronapandemin och kommer istället att löpa till den 31 oktober och nya avtal ska då förhandlas. Det är tufft. Arbetsgivarnas krav är hårda och våra krav är många.

Till exempel säger arbetsgivarna att de vill ha mer flexibel arbetstidsförläggning och de vill gärna ha sifferlösa avtal utan bestämmelser om lägstalöner. De menar också att de inte har råd med de löneökningar som vi tycker att vi förtjänar, men samtidigt tjänar näringslivets toppchefer idag i snitt 61 gånger mer än en industriarbetare. Vinsterna i företagen ökar, men våra löner ska bestå.

Men visst är det ett speciellt läge vi är i idag. Med en vår fylld av krispaket, permitteringar och många varsel. Samtidigt har vi sett hur välfärdens personal fått ta extra mycket ansvar med en stor mängd övertid, långa arbetsdagar och tuff arbetsmiljö. Även de kräver bättre löner och villkor.

Många tror att det är enkelt att förhandla sina egna löner eller att de kan få bättre villkor på egen hand, därför behöver de inte facket. Men vad vore utgångsläget utan kollektivavtal? Då får du börja med att förhandla din tjänstepension, huruvida du vill vara försäkrad eller ej, om du ska ha högre lön eller kanske strunta i ob-ersättning. Allt kostar pengar för arbetsgivaren och det finns oftast någon som kan tänka sig att kräva mindre än vad du gör.

Hela tanken med a-kassan, kollektivavtalen och det fackliga löftet är att vi ska hålla ihop och skapa en gemensam trygghet. En trygghet där alla ska ha lika rättigheter och ingen ska behöva ha sämre villkor för att kunna få ett arbete. Vi ska inte sälja ut varandra för det tjänar arbetsgivarna på. För många känns det dock som kollektivavtalens rättigheter är självklara. Att vi har en standard idag som inte kan ifrågasättas. Men det stämmer inte. Kanske har det synts mer nu i den turbulenta tid som varit. Många har nog de senaste månaderna insett hur viktigt det är att vara medlem i en a-kassa och tillhöra ett fackförbund. Det är en trygghet som gynnar båda oss själva och kollektivet. Vid varje avtalsrörelse så ifrågasätts våra krav. Om våra medlemsantal sjunker så ifrågasätts vår styrka. Vi får ingenting utan kamp.

Genom att vara medlem i ett fackförbund stödjer du den avtalsrörelse som nu många står inför. Vi ska inte bara kämpa för att behålla det vi har, utan vi vill även ha förbättringar. Förbättringar, som vi inte klarar av att förhandla utan dig. När vi är många och står starka tillsammans, då kan vi ställa högre krav. Då är vi enade och kan visa vad som är viktigast för oss. Så glöm inte vad vi kämpar för idag, imorgon, alla andra dagar och så även på första maj, arbetstagarnas dag.

Erik Bouvin, Annika Fundin, Benny Alvarsson, Emily Palenzuela, Patrik Andersson, Anneli Ojala, Jerry Pettersson, Ann-Kristin Nilsson, Per Backstad, Anette Schytt, Per Samuelsson, Lena Rydersten, Håkan Korán, Maria Wisberg, Örjan Arvidsson, Petra Dahlström Wall, Malin Elvingsson
LO-facken i Vimmerby