Ett besök på kalhygget beläget sydost om Hjorted strax söder om Sandsjön är en kuslig upplevelse så här när naturen är som finast i brytningen mellan vår och försommar. En ensam trädpiplärka i en kvarlämnad björkruska och knappt ett grönt strå. Marken är totalt sönderkörd och förödelsen total.  Svart, brunt och grått kontrasterar mot den avlägsna grönskan bortom hyggeskanten. Jag tänker att ryms detta inom gällande lagstiftning måste lagen ändras. Är det så här vi vill att vår gemensamma skog ska förvaltas?

Samma Sveaskog försöker nu driva fram en kalavverkning i en tidigare skyddad cirka 110-120-årig tallskog intill Nyckelberget i Hummelstad. Redan på 1970-talet uppmärksammades och dokumenterades den för barrskog mycket unika floran, med arter som ryl, skogsknipperot, purpurknipperot, knärot, grönpyrola med flera. 

2012 bestämdes att området inte skulle kalhuggas, men 2020 hänger nu plast i skogen och enligt Sveaskog är skogen numera att betrakta som vanlig produktionsskog! Om man frågor varför är svaret att skogen avsattes ”slentrianmässigt”? Som grund för beslutet att undanta skogen från ”normalt” skogsbruk fanns en vetenskaplig uppsats! Slentrianmässigt?? 

En vandring på Hummelstadleden genom skogen upp på Nyckelberget nu i månadsskiftet maj/juni är som en dröm, medan en vandring på Tjustleden över hygget söder om Hjorted är som en mardröm. Jag tänker att det i dessa tider kanske är viktigare med vandringar och naturupplevelser än papper och bräder. Till det senare finns det dessutom hur mycket produktionsskog som helst.