Även i böcker, som på sin tid ansågs progressiva, finns en del mossiga värderingar som författaren till debattartikeln inte vill sprida vidare till sina barn.
Men även i dessa berättelser, som på sin tid ansågs progressiva, finns en hel del mossiga värderingar som jag inte vill sprida vidare till mina barn. Ett exempel är Alfons och Milla, som utifrån sin tids könsfördomar argumenterar för att det visst går att leka med tjejer. I dag är jag rädd att den pedagogiska läxan för mina barn, åtminstone mitt yngre, blir den motsatta.
Den fördom som Gunilla Bergström bestrider riskerar i stället att bekräftas. Sida efter sida tvingas man läsa upp fördomar från de andra pojkarna:
”... flickor är svaga och gråter för små-saker … och dom speglar sig och kammar håret … och är noga med sina kläder – och kommer alltid ihåg att göra läxan! (Och fjäskar för fröken.) … och viskar och tisslar … och skrattar åt ingenting … och leker tråkiga lekar … och håller bara sams två och två! … och skvallrar och kan inte hålla tyst med hemligheter …”
Vad tänker barnen när jag läser sådant där – greppar de bokens sluttwist, eller nöter jag bara in pojkarnas ramsor? Ett liknande exempel från min egen barndom är sagan om Kalle Svartskalle i Bamse, som handlar om ett svart barn som drabbas av rasism. Min dotter gick i en blandad förskola där alla lekte med varandra, och jag var rädd för att berättelsen snarare skulle introducera tanken att de svarta barnen var annorlunda. Så den hoppade jag alltid över.
"En sjuåring kanske kan höra saker en treåring inte kan. Gränsen är samtidigt svår att dra på förhand."
Jag verkar inte vara ensam om sådan livecensur. Journalisten Johan Wicklén berättade på Twitter att han just spontanändrat denna passage: ”Då sa Sune att de där popidolerna var knarkare och bögar allihop, för det hade pappa sagt en gång.” Själv har jag svårt för Sune-böckerna, men min dotter älskar dem, förmodligen på grund av det lättsamma kärlekstemat. Om de väljer att fräscha upp språket för en ny publik så har jag alltså inga problem med det. Det beror på hur och varför det görs.
Detta ska inte tolkas som att jag uppskattar moralpoliser, tvärtom censurerar jag även alltför moderna och medvetna termer som numera proppas in i barnböckerna. I den i övrigt jättefina barnboken Jag och alla av Ylva Karlsson och Sara Lundberg finns en Hjalmar som har klänning och är en ”hen”. Min tvååriga son älskar att ha klänning och jag ser inte varför barnboksförfattare vill få honom att se det som särskilt anmärkningsvärt för en pojke att ha klänning. Återigen får det didaktiska inslaget motsatt effekt.
De senaste dagarna har frågan om moraliska korrigeringar väckts av att den brittiska författaren Roald Dahls böcker nyligen gjordes mer samtida på ett oerhört klumpigt sätt. I boken Häxorna finns bland annat följande ändringar:
Från: ”Även om hon jobbar som butiksbiträde eller skriver brev åt en affärsman.” Till: ”Även om hon jobbar som toppforskare eller driver ett företag.”
Från: ”Du kan inte dra i håret på alla kvinnor du träffar, även om hon bär handskar. Prova själv så får du se vad som händer.” Till: ”Det finns många andra anledningar till varför kvinnor kan bära peruk och det är verkligen inget fel med det.”
"Att däremot modernisera Astrid Lindgren genom att skifta över från ordet ”negerkung” ligger mer i linje med Lindgrens eget författarskap och ideal, och har stöd i hennes egna uttalanden och handlingar då hon själv ständigt anpassade sina böcker för en ny tid."
Som Flammans tidigare kulturredaktör, litteraturvetaren Malin Nauwerck, påpekade i P1 den 20 februari innebär det en förfalskning av kärnan i Roald Dahls författarskap att försöka ta bort allt stötande – något som inte ens är möjligt i hans fall. Det groteska, överdrivna, gränslösa är vad som lockar människor att läsa böckerna. Att däremot modernisera Astrid Lindgren genom att skifta över från ordet ”negerkung” ligger mer i linje med Lindgrens eget författarskap och ideal, och har stöd i hennes egna uttalanden och handlingar då hon själv ständigt anpassade sina böcker för en ny tid. Var den magiska gränsen går är förstås svårt att säga, men klart är att redigeringar i originalverk måste drivas av kunskap och varsamhet, snarare än ideologiskt rus eller girighet.
För som Malin Nauwerck påpekar finns här även en vänsterpoäng att göra, kring att stora förlag, kulturproducenter som Netflix eller författares dödsbon förfalskar både historia och konst för att kunna fortsätta tjäna pengar på författarskap som, om de inte kan läsas som de är, kanske hellre borde ge plats för nya.
"De senaste dagarna har frågan om moraliska korrigeringar väckts av att den brittiska författaren Roald Dahls böcker nyligen gjordes mer samtida på ett oerhört klumpigt sätt."
Men hettan i debatten till trots är nog de flesta överens om att moderniseringen av Roald Dahl är riktigt usel. Dessutom är frågan åldersberoende – en sjuåring kanske kan höra saker en treåring inte kan. Gränsen är samtidigt svår att dra på förhand. Ovetande om de mörka inslagen såg jag och min då knappt fyraåriga dotter Mitt liv som Zucchini, en animerad fransk film om en pojke som sätts i barnhem efter mammans död. Vi grät båda två efteråt och funderade på om jag hade tillåtit den om jag känt till handlingen. Men denna chockverkan var produktiv – vi hade efteråt ett jättefint, om än svårt, samtal om att alla barn inte får behålla sina föräldrar.
Var och en måste fatta sina egna beslut, så se inte detta som ett inlägg i någon debatt utan mer som en förälders funderingar. Vilka passager brukar du glida runt när du läser? Och vilka utmanande partier tycker du det finns en poäng med?
