”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”

Evangelisten Johannes ord skulle kunna vara en beskrivning av den syn som snart möter oss på våra kyrkogårdar. Lågor från tusentals minnesljus fladdrar vid gravvårdar och i minneslundar. Inne i kyrkor strålar det från ljusbärarna där människor tänt ljus för nära och kära, som kanske är gravsatta på en kyrkogård långt bort. Allhelgonahelgen tycks bli en viktigare högtid för varje år som går, det visar bland annat en SIFO-undersökning som gjordes förra året.

Redan inför helgen görs det fint. Kyrkogårdsarbetare städar bland buskar och gräsytor och människor kommer för att dekorera sina anhörigas gravar med ljung och andra prydnader. Flera kyrkor håller öppet för dem som vill dricka en kopp kaffe, tända ljus, kanske lyssna på musik och tala med andra.

När vi smyckar gravar och tänder ljus kan det kännas som något vi alltid gjort. Men allhelgonafirandet är en ganska ny tradition - om än med uråldriga rötter. Alla helgons dag firas på lördagen. Redan på 100-talet fanns särskilda fester till helgonens ära, varje helgon hade sin egen dag. Till slut var det fullt i almanackan och på 600-talet började en gemensam minnesdag för martyrer och helgon att växa fram.

Alla helgons dag har kommit att blandas samman med Alla själars dag, en högtid som egentligen firas på söndagen. Alla själars dag är för döda släktingar och vänner oavsett om de varit helgonlika förebilder eller inte.

På senare år, när allhelgonatraditionen blivit allt viktigare, har samtidigt den gamla halloweentraditionen fått starkare fäste i Sverige. Visst är det lätt att ha synpunkter på pumpafigurer, häxor och bus-eller-godislekar, men kanske ligger det djupare frågor bakom. Kanske är detta tecken på att allhelgonahelgen blir allt viktigare, och att vi äntligen vågar tala mer om döden? Viktiga helger innehåller alltid både livets djupaste frågor – och upptåg och tokigheter. Se bara på jul och påsk, med tomtar och påskkärringar.

Traditioner och ceremonier visar vägen och stöder oss när vi konfronteras med minnen som gör ont, allt från den växande insikten hos oss vuxna om att livet är ändligt till barnens frågor: Har morfar det bra? Får jag träffa moster igen? Med våra ljus hedrar vi våra döda, men med ljusen hjälper vi också oss själva vidare genom smärtan. Att barnen får lekutrymme skapar hemkänsla i traditionen och bereder rum för de dagar när helgens djupare perspektiv stiger fram.

Alla själars dag och allhelgonahelgen är inte bara en minneshelg för människor som avlidit. Dagarna handlar också om oss själva och vår egen död – och hur vi förhåller oss till den. Här finns också det Livets ljus som de fysiska ljusen symboliserar i kristen tro: det finns ljus i mörkret, det finns liv bortom döden. Allt detta som förkroppsligas i Jesu död och uppståndelse finns, ordlöst, i den lilla fladdrande lågan.

Att allhelgonahelgen får en allt större betydelse, att människor vallfärdar till kyrkogårdar ser jag som uttryck för ett växande behov av att tala om döden – och om hoppet om uppståndelse. I Sverige har vi under några decennier levt med den myt om oss själva som lite slarvigt brukar kallas ”världens mest sekulariserade land”. De tusentals fladdrande lågorna antyder att sanningen om svensken, Gud och det eviga livet kanske inte är riktigt så enkel.

Gud välsigne dig och din allhelgonahelg.