"De skiter i mig", sjukdomar och skador som nonchaleras, insatser som inte utförs, klagomål som inte lyssnas på, många nya ansikten och många som inte kan språket. Detta kunde vi läsa om i Vimmerby Tidning och så beskriver en omsorgstagare situationen på Vimarhaga, där brukaren är på tillfällig avlastning. 

Det är rent ut sagt förskräckligt att det kan få fortgå så här, år efter år. Visst, ordinarie personal måste ha en välförtjänt semester, det instämmer nog alla i, men att anställa människor som inte behärskar svenska språket är för oss helt obegripligt. När bemanningsenheten träffar personerna man eventuellt ska rekrytera så bildar man sig en uppfattning om hur det står till med språkkunskaperna. I nästa steg är det introduktion ute på enheterna, men bevisligen är inte detta tillräckligt.

Att sitta på en bemanningsenhet och rekrytera folk är en sak, på en enhet där man själv hör bra och är pigg och frisk. Men man får inte glömma att den enskilda brukaren är gammal, kanske hör illa eller har en demenssjukdom. Att då låta någon arbeta ensam som inte behärskar svenska i tal och skrift kan få följder som felmedicinering och att den enskilde inte får den omsorg och vård man betalar för och har rätt till. Detta i sin tur kan leda till ångest och oro för den enskilde omsorgstagaren.

Vi har ett flertal gånger lämnat in motioner i kommunen om just språkkrav inom äldreomsorgen och varje gång har det fått avslag, men tydligen är det dags på nytt att lämna in en motion I ämnet med hopp om bifall denna gång.

Äldreomsorgen är inte en integrationsplats utan den ska finnas till för de äldre som behöver omsorg och brukaren ska vara i fokus.