Det fanns en viss logik i den politiken under industrialiseringen, när befolkningen behövdes fysiskt på plats för att utföra ett arbete. Naturligtvis finns det många arbeten som fortfarande kräver att man är fysiskt på plats, men i takt med att den digitala världen vinner mer mark, så är det allt färre som behöver vara på plats rent fysiskt.
Dessvärre så finns självändamålet att bli större, kvar i nästan alla städer. Uppsala till exempel, har en vision att växa från 200 000-350 000 på 30 år. Om lösningen blir densamma som den varit hittills, med förtätning och höghusbebyggelse på varje liten öppen plätt i staden, och att klämma in ännu fler människor på samma redan trånga yta, så ökar man grogrunden för snabb smittspridning.
Överlag kan man ifrågasätta målet om ständig befolkningstillväxt. Det pratas högt och allvarsamt om att klimatet är en ödesfråga för världen, men ingen nämner ens i en bisats att en ständigt ökad befolkning, dessutom med urbana livsstilar, är det i särklass största hindret för att vi människor ska kunna leva i harmoni med vad moder jord klarar av. Om världen i helhet skulle ha samma ambition som det av storstadshybris smittade Uppsala, så kan vi nog hälsa hem 2050. Med den grogrund och smittspridningsfrekvens som uppstår i 30-miljonersstäder, kommer en pandemi med ett aggressivare virus än covid-19 att bli en veritabel katastrof för mänskligheten.
Vad kan då vi i lilla pyttelandet Sverige göra med våra 10 miljoner invånare? Naturligtvis så kan vi inte påverka världen i sin helhet. Men om vi börjar tänka i andra banor än våra styrande politiker gjort under decennier, så finns goda möjligheter att mota Olle i grind. Det handlar naturligtvis om att stoppa den förtätningshysteri som präglat svensk stadsutveckling i snart ett sekel. Och visst finns det hopp! Många stadsbor söker sig idag ut från asfaltsdjungeln, till lantliga boenden. Ett liv där man inte trampar andra människor på hälarna och behöver trängas i princip var man än går, lockar allt fler.
Dock upptäcker tyvärr de flesta av utflyttarna att de saknar något som var en självklarhet i staden och som borde vara en självklarhet i landet med världens högsta skattetryck, nämligen samhällsservice. De styrande har i sin centraliseringsanda satsat stora pengar på cykelvägar, kulturcentra, arenor, mm, men dessvärre utarmat landsbygd och småorter på allt vad offentlig service heter. Den kanske största bromsklossen för att man ska slippa pendlandet in till staden är frånvaron av det digitala. Gamla teleledningar tas ned, utan att fullgott alternativ finns. Och möjligheten att slippa tvingas in till staden i överfulla bussar grusas.
Men en decentralisering av Sverige, skulle åtminstone dämpa smittspridningen rejält och vi skulle ha lättare att klara oss lindrigare vid nästa pandemi. För frågan är inte om den kommer, utan när. I Landsbygdspartiets Sverige blir hela landet vinnare. Städerna slipper bli fullproppade med folk som knappt kan gå en meter utan att utsättas för smittor. - Landsbygden blir vinnare när infrastruktur och service förbättras i hela landet. På ett obehagligt tydligt sätt belyser nu covid-19 det ohållbara med dagens styrning av Sverige. Vi i Landsbygdspartiet har sedan länge förstått vikten av en kursändring. Frågan är om något av riksdagspartierna gör det? Risken är uppenbar att det urbana tänket är lika cementerat som deras allt högre betongkolosser i asfaltdjungeln.
Anders Persson Lindesberg, partiordförande; Claes Littorin, Uppsala; Erland Nilsson, Luleå; Hans Boström, Hallen; Eva Fägerskjöld, Göteborg; Magnus Malmsten, Norrtälje; Annica Haag, Kinda
Landsbygdspartiet oberoende