I den pågående coronapandemin har frågan om munskydd blivit en vägdelare mellan Folkhälsomyndigheten å ena sidan och många smittskyddsläkare och en stor allmänhet å andra sidan.
Folkhälsomyndigheten menar att visserligen medför användning av ett enkelt munskydd att risken att sprida smitta minskar, men eftersom det finns en stor risk för att människor använder munskyddet fel och inte tar av det på rätt sätt, så vill man inte förorda allmän användning av munskydd i situationer där fysiskt avstånd inte kan hållas, utan ”social distansering” är det som Folkhälsomyndigheten rekommenderar.
Innebörden av detta är att Folkhälsomyndigheten anser att vi ska ha tillit till myndighetens rekommendationer, trots att de skiljer sig från rekommendationerna om användning av munskydd i de allra flesta andra länder, men myndigheten har ingen tilltro alls till befolkningens förmåga att kunna ta till sig instruktioner om hur ett munskydd ska hanteras.
Konsekvensen av detta ställningstagande från Folkhälsomyndighetens sida, denna elitistiska syn på den egna kompetensen och förmågan, skapar stora problem i samhället när myndigheten anser sig ha tolkningsföreträde framför andra grupper som besitter kompetenser som mer än väl kan mäta sig med den som Folkhälsomyndigheten representerar.
Hur ska människor i gemen kunna navigera i denna labyrint av motstridig information från Folkhälsomyndigheten?
Det vore betydligt bättre om myndigheten klargjorde hur olika munskydd fungerar och att den största betydelsen av munskydd ligger i att de kan skydda mot den asymptomatiska smittan, det vill säga den smitta man kan bära på och sprida utan att man själv har vetskap om det. De som har sjukdomssymtom ska givetvis inte röra sig ute i samhället över huvud taget!
Olika munskydd skyddar på olika sätt – det skyddar motparten eller dig själv eller både och.
Vill man bara skydda sig själv och använder en andningsmask med utblåsningsventil riskerar man att sprida smitta mer än utan munskydd eftersom utandningsluften koncentreras till ventilen och man andas hårdare eftersom det är jobbigare att andas med andningsskydd.
Ett munskydd som skyddar både bäraren och motparten är ett avancerat och dyrt munskydd som kräver god kunskap om hantering.
MEN, ett enkelt munskydd, ett kirurgmunskydd, som bärs av alla i trängselsituationer minskar risken att en asymptomatisk smittbärare smittar någon annan enligt principen – jag skyddar dig och du skyddar mig! Det är alltså avgörande från smittspridningssynpunkt att ALLA bär ett enkelt munskydd som samlar upp en stor del av de partiklar som finns i den egna utandningsluften, i en situation där fysiskt avstånd inte kan hållas, som inom kollektivtrafiken, färdtjänstresor eller inom äldreomsorgen. När många vällovligt delar ut munskydd och lämnar öppet för var och en att välja om de ska bäras eller ej, då förvärrar man situationen.
Ska tilliten vara fortsatt hög bland den svenska befolkningen, måste myndigheter och politiker också känna tillit till den svenska befolkningen, till exempel i frågan om att man ska kunna lära sig att använda ett munskydd på ett sätt så att det kan bidra till att minska smittspridningen i landet. Med korrekt användning av kirurgmunskydd bland allmänheten skulle man inte behöva behöva låsa in sig vare sig i sitt hem eller på äldreboende och man skulle inte behöva sluta åka kollektivt.
Den pågående corona pandemin sätter luppen på maktmissbruk från myndighetssverige och en svag politisk styrning. Ska den svenska tilliten äventyras av frågan om ett kirurgmunskydds vara eller icke vara?