Jag tackar Sandra Andersson för genmälet på min debattartikel om skolavslutningar i kyrkan. Det illustrerar precis vad jag ville ha sagt med min debattartikel – att regelverket behöver förtydligas för att skolbarn inte, av rektorers begripliga rädsla för att begå fel, ska berövas möjligheten att få uppleva en stämningsfull och traditionell julavslutning i kyrkan. 

För när Andersson ska förklara hur tydliga reglerna redan är, visar det sig istället mynna ut i rena hårklyverier. Det går att sjunga "Nu tändas tusen juleljus" utan att bryta mot skollagen, får vi veta, men samtidigt får det inte förekomma någon trosbekännelse. 

Då undrar jag: vad är psalmens andra vers om inte en trosbekännelse – ”julens glada bud att född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud”? Får vers 1 och 3 sjungas, men inte 2? Är det okej att sjunga vers 4 med dess vädjan om att stjärnan över Betlehem ska sända en stråle blid i varje hjärta armt och mörkt? Nog är detta en bön. Eller är det själva sjungandet som gör att vissa budskap kan accepteras? En sådan linje skulle bli helt absurd. 

Till grund för alltsammans ligger den konstgjorda och föga realistiska tankegången som framkommer i den riktlinje från Diskrimineringsombudsmannen som Andersson citerar. Det finns i svensk kulturhistoria ingen tydlig skillnad mellan traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och religiösa inslag såsom bön, välsignelse och trosbekännelse. 

Det är inte Kristdemokraterna som har hittat på att Sveriges historia och kultur är präglade av kristendomen, det är ett faktum. En avslutning i en kyrka borde kunna ses som ett studiebesök i det svenska kulturarvet.