Höstmarknaden i Vimmerby blev en liten sådan, både när det gäller antal knallar och antal besökare.
Jag började min bana i knallevärlden den 1 juni 1990. En tid när alla marknader var fulla av besökare, det var rekord på rekord. Det var hur mycket folk som helst, precis överallt. Varje marknadsplats var dyrare än guld, nästan så att man slogs om de bästa platserna och köerna för att få en plats överhuvudtaget var oändliga. Vi hade allt från sex, till ibland tio, diskar uppställda.
Jag minns Hultsfred, Adelöv, Kivik, Virserum, Eksjö... Jag minns också Vimmerby marknad, där jag redan första gången fick höra om den gamla traditionen, att den härstammade från 1500-talet, och hur det skrevs in i privilegiebrevet att staden skulle hålla tre marknader om året när Carl IX gav tillbaka stadsrättigheterna år 1604. Vårt företags grundare Ernst Johansson stod alltid i Vimmerby med en karamellbod på 1930-40-talet, så just Vimmerby ligger oss extra varmt om hjärtat, lite som om det är vårt hem, vårt säte.
Vimmerby marknad har alltså betytt mycket för mig, nästan varit helig, när vi åkt dit med fyra diskar och sålt fantastiskt. Vi var stadigt där tre gånger om året, och det var alltid bra. Men så hände det något. Det kom en pandemi. Det kom ett par år av inga marknader överhuvudtaget. Det kom en kamp om överlevnad. Trots disk utanför ICA Kvantum (tack och lov), andra butiker som ville hjälpa till när allt stannade av, och så torgen, fick vi ett tapp på 70 procent. Konkursen spökade hela tiden. Vi var dagar från att lägga ner ett 93 år gammalt kulturarv, men vi lyckades vända skutan och kom tillbaka.
När det lossnade upplevde vi en efterfrågan större än någonsin, marknaderna exploderade, vi gjorde rekord på rekord och vi undrade hur detta skulle sluta. 2022 öppnas Sverige upp, och då börjar vi se hur vissa marknader trevar sig fram – medan andra öppnar upp fullt ut. Hur marknader med arrangörer som brinner för just marknader fullkomligt exploderar, medan marknader med arrangörer som tycker det är jobbigt med marknader börjar få problem. Och där har vi Vimmerby marknad i ett nötskal.
Nu, inför senaste marknaden, visste inte många knallar om det skulle bli en marknad eller ej. Det var frågetecken runt detta på nätet. Ingen från kommunen gick ut och bjöd in knallarna, ingen tog i det på riktigt allvar. I en artikel i tidningen deklarerar man att det ”bara blir en liten minimarknad" med kanske 15 knallar. Vad ger det för signaler? Hur tror man att folk ska kunna bry sig med så negativ information?
Johan Zedig
För att kanske rädda något så unikt som en tradition från 1500-talet och göra marknader i Vimmerby viktiga igen, känns det som om det måste till ett intresse, ett nytänk. Min uppfattning är att det inte är en kommun som ska driva marknaden, bara hjälpa till med det praktiska, kanske hitta någon förening eller andra intresserade som ser till Vimmerbys bästa. Ta in tidigare marknadsgeneralen Bosse Palmér, som knallekåren känner stor respekt för, samtidigt som han varit ute på marknader själv genom åren. Lyssna på honom, använd hans kontaktnät, fånga hans syn och tankar inför framtida marknader. Själv ser jag hur Julmarknaden skulle kunna växa fram i den mer gamla delen av Vimmerby. Tänk en lång rad av knallar som säljer allt inför jul, längs hela Storgatan, kanske till och med vika av in på de äldre gårdarna och fånga atmosfären av "Pippis Vimmerby".
Det går att göra Vimmerby marknad till något stort, igen. Det viktiga är att sprida optimism.