Det hade gått att återvinna cellulosafiber för exempelvis toalettpapper, men konsumenternas miljömedvetande tar slut vid den egna baken, menar han.
Först en förklaring. Ni läsare är nog trötta på att jag tror mig kunna allt möjligt. Förklaringen är att jag arbetat som konsult i marknadskommunikation och affärsutveckling sedan 1986. För varje uppdrag måste jag lära mig området på djupet. Mest har jag arbetat med skogsbruk och skogsindustri, i det senare fallet främst med hygienpapper och kartongförpackningar. När jag studerade på 1990-talet var mitt examensarbete en studie av förpackningar med tonvikt på kartong. Observera att kartong är ett material.
Förpackningens uppgift är att skydda innehållet så att varan inte förstörs under transporten till konsumenten. De stora miljöbelastningarna är framställningen av produkten och transporten. För livsmedel är det förbjudet att använda återvunnen kartong i direkt kontakt med produkten, beroende på risken för smitta och påverkan av lukt och smak.
Men det går att använda återvunnen cellulosafiber i högre grad för andra ändamål. Ett exempel är toalettpapper. Tillverkarna skulle gärna göra det, men konsumenterna vill inte ha det. Vårt miljömedvetande tar slut vid den egna baken. Där ska det vara mjukt och lent. Därför tillverkas merparten av allt toapapper av nyfiber.
En annan aspekt av kartongförpackning är transporterna. Ersättare är plast eller glas. I båda fallen blir resultatet tyngre och mer energikrävande. Bäst för miljön är den gamla ”tegelstenen” för mjölk, utan takås och skruvlock. Materialets vikt är bara några procent av den totala vikten och lastbilarna kan fyllas maximalt.
Det går inte att döma ut kartongförpackningar ur sitt sammanhang, menar skribenten som påpekar att de har sina miljömässiga fördelar, bland annat vad gäller vikt och transport. Bäst för miljön är den gamla ”tegelstenen” för mjölk, utan takås och skruvlock, anser han.
Om vi ska kunna skrota förpackningar krävs ett annat samhälle, där det mesta produceras lokalt. Det går inte att rycka förpackningen ur sitt sammanhang. Men vill insändarskribenten förflytta Sverige till 1800-talet så är det givetvis möjligt.