Någon sa en gång ”inse bara att det inte går”. Är det vad du säger till ditt barn i motgång? Vi måste väl alla tänka att det går att göra lite mer och ytterligare lite till, inget är väl omöjligt?
Ofta får vi gehör för våra synpunkter när vi pratar med kommunen och vi har ett fint samarbete i många mindre frågor, men mycket av det är för att vi ofta gör halva jobbet själva när det gäller att få något. Det har alltid varit så, det är det vi är vana vid. Inget kommer av sig självt här. Vi är så rädda att bli av med något att vi nöjer oss med att få det som är näst bäst i alla lägen.
Varför ska boende i Järnforsen nöja sig med sämre lokaler, lekutrustning, förutsättningar och så vidare? Antagligen för att man är livrädd för att det ska försvinna annars, läggas ned helt enkelt, bättre att bita ihop och hoppas att det går vägen. Den här gången gjorde det inte det, för det var redan bestämt i skymundan.
En skola är navet i samhället. För att kunna göra reklam och få människor att bo kvar/flytta in till Järnforsen behövs en skola. Med de arbetstillfällen som finns i Järnforsen jobbar vi både med skola och bostäder för att kunna få folk att vilja flytta hit och inte bara pendla in och ut. Nu blir det inte lättare om vår fina skola försvinner.
Under flyktingkrisen ställde Järnforsens skola upp med lokaler utan att behöva ställa upp moduler som kostade övriga i Hultsfreds kommun någonting, men vi såg aldrig att de pengarna kom tillbaka till just Järnforsen, varför det? Det var ju vi som hade lokalerna att ta emot dessa barn som ”skolpengen” betalades ut för. Tänk om lokalerna behövs igen? Vad gör vi när det kommer en kris igen?
Dessa lokaler, som ligger i ett fantastiskt område av närhet till samhället samtidigt som skogen ligger precis bredvid, en stor fin sporthall, fotbollsplan, grillkåta, basketplan som på vintern spolas till is för skridskoåkning.
Många gånger har vi frågat varför det går att bedriva små skolor i andra kommuner, men i Hultsfreds kommun klarar man inte det? Vi har aldrig fått svar på den frågan. Känslan är att vi och våra barn inte är lika viktiga som barnen på andra platser.
Men vi fortsätter med samma Järnforsenanda som förut – för att flyga en drake krävs det motvind! Vi fortsätter att jobba, betala skatt och gneta på som alla andra – och om vi vill få något gjort får vi göra det själva, som vanligt.