Micael Glennfalks krönika i tisdags tog upp frågan om vad som är rätt och fel i en tid då ”allt fler av oss saknar moraliska principer”. Ett samhälle behöver gemensamma värderingar som grund för politiska beslut och vetenskapliga vägval. Människan är ofullkomlig och behöver en moralisk kompass. Utan gemensamma principer går vi mot en normlöshet där varje människa skapar sina egna lagar, utan hänsyn till medmänniskor eller samhället i stort. Så långt är vi överens och jag välkomnar den debatt Glennfalk tar initiativ till.
Glennfalk tycks dock ha missat att vårt västerländska samhälle och våra lagar, liksom folkrätten och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, redan har en gemensam grund: judisk-kristna värderingar och västerländsk humanism.
Glennfalk generaliserar grovt när han skriver att ”inom kristendomen håller katolska präster korgossar som sexslavar”. Det har tyvärr förekommit övergrepp, tvärs emot vad kristendomen lär. Den katolska kyrkan har kraftfullt tagit avstånd. Men även om övergrepp har skett finns ingen anledning att därmed avfärda hela kristenheten. Det vore att kasta ut barnet med badvattnet.
En grundläggande etisk princip är människans absoluta och lika värde. En människas värde kan inte rangordnas i förhållande till andra. Mot denna princip står nyttofilosofin, där en förvärvsarbetande person kan ses som mer värd än ett spädbarn eller en person med funktionsnedsättning. Ett sådant synsätt kan leda till fasansfulla konsekvenser. Nazismen, som exempel, graderar människors värde. Grupper som anses vara mindre värda sorteras kallsinnigt bort.
Med erkännandet om människovärdet följer solidariteten, ansvaret för medmänniskan. Vi har en skyldighet att hjälpa andra.
Dessvärre är människan ofullkomlig. Hon kan skilja på rätt och fel, men kan ändå handla fel. Men hon kan ångra sig och har rätt till en andra chans. Ofullkomlighetstanken är en värdefull insikt, både i vardagliga relationer och i ett rättssamhälle. En konsekvens av människans ofullkomlighet finns även i politiken. Ingen sitter inne med hela sanningen. Det är inte bra för ett samhälle när ett enda parti blir dominerande. Det finns ett värde i att lyssna in andra och väga in fler aspekter.
Till det kommer tilltron till människors förmåga att besluta om det som rör dem själva, utan en klåfingrig stat som lägger sig i. Genom naturliga gemenskaper, familj, grannar, föreningar och samfund kan man lösa mycket. Samhället ska stötta i det man inte klarar på egen hand.
Vi har också ansvar för miljö, ekonomi och resurser – mänskliga och materiella. Enligt förvaltarskapsprincipen ska det brukas efter bästa förstånd, så det vi lämnar över till kommande generationer är lika bra eller bättre än det vi en gång tog emot.
På denna värdegrund kan man bygga ett gott samhälle.
Svensk lag bygger på stabil grund, med flera tusen år på nacken. Samma värdegrund håller för nya tiders utmaningar – om vi håller i minnet att vi är ofullkomliga och behöver lyssna på andra kloka människor.