Sverige är ett rikt land med världens kanske mest utbyggda välfärd. Det är ingen slump att det blivit så, utan det är resultatet av människors hårda arbete och politiska reformer. Arbete, tillväxt och välfärd går hand i hand.

Allt eftersom utvecklingen gått framåt har graden av specialisering ökat. Det är fullt naturligt i en marknadsekonomi och med den tekniska utveckling som sker i ett fritt öppet samhälle. Ökad specialisering ger ökad effektivitet och därmed mer ekonomisk nytta. Men det för också med sig utmaningar.

En sådan utmaning som sällan diskuteras är hur specialisering gör att människor riskerar att tappa bort förståelsen för varandras arbete och helhetsbilden av hur vi tillsammans bygger ett rikt samhälle. Förståelsen för vilka mekanismer och tillgångar som ligger till grund för vår välfärd minskar allt eftersom de mentala avståndet ökar mellan exempelvis människor i storstad och i glesbygd.

Ta råvaruproduktionen och skogen som exempel. För många av oss här i Småland är det en ekonomisk tillgång både nu och historiskt. Skogen har gett oss byggmaterial, bränsle, exportintäkter, möbelindustrier och mycket, mycket mer. Skogen ger rekreation och mat i form av svamp, bär och jakt. För oss som bor i glesbygd är skogen en naturlig del av vårt liv och vår regionala ekonomi.

Jag har full förståelse för att vårt lokala nyttoperspektiv på skogen inte finns överallt. I Bryssel verkar det som att många anser att skogen är en prydnad som ska frysas i tiden. Tjänstemännen och lobbyisterna där nere eldar förmodligen inte med ved om vintrarna eller har arbetat på ett sågverk.

Däremot borde även EU-tjänstemän förstå att välfärden inte finansierar sig själv.

Alla länder har sina förutsättningar för att skapa välstånd. I Sverige har skogen och malmen mer än någonting annat lyft vår nation från 1800-talets svält till en modern välfärdsstat.

Jag vill att Sverige ska förbli en välfärdsstat. Då måste markägare i Sverige få fortsätta bruka skog på ett sätt som skapar välfärd genom tillväxt. Ett hållbart skogsbruk måste ske även med perspektivet ekonomisk lönsamhet. Endast då klarar vi av att fortsätta finansiera vår välfärd och vår naturvård. Ska vi nå dit måste EU sluta med sin klåfingriga skogspolitik och istället låta markägarna bestämma hur skogen ska förvaltas. Vi har haft ett långsiktigt hållbart skogsbruk i århundraden utan pekpinnar från Bryssel och jag är övertygad om att vi kan ha det i hundratals år till, bara vi får möjligheten.