Polisen har aldrig godkänt brännande av Koranen. Jag upprepar, polisen har inte prövat frågan om lämpligheten att bränna heliga skrifter. För detta krävs inget tillstånd i Sverige. Vill du bränna Koranen eller Jan Guillous samlade verk så är det bara att ta fram tändstickorna.
Vad polisen tagit ställning till, är om att dessa sammankomster, vilka genomförts på offentliga platser inom detaljplanerade områden, utgör en allvarlig fara för ordning, säkerhet eller trafik under själva sammankomsten eller i dess omedelbara närhet.
Polisen får inte avstyra en allmän sammankomst på grund av risken att utomstående orsakar upplopp. Om så vore fallet, skulle nazister och homofober kunna stoppa första majtåg och prideparader genom att hota med aktioner.
De budskap som framförs vid sammankomsten regleras i yttrandefrihetsgrundlagen och lämpligheten att bränna heliga skrifter prövas enligt denna grundlag. Så har hittills inte skett. I stället påstår obildade människor att polisen godkänt koranbränningar.
Vidare är det ingen som tycks veta varför Sveriges lagstiftning ser ut som den gör. Förr var kristendomen statsreligion i vårt land. När jag gick i lågstadiet, hade vi kristendomskunskap. Varje dag inleddes med psalmsång och när lunchen avslutades förväntades vi barn knäppa händerna och tacka Gud, den kristna guden, för maten.
I Sverige har det sedan 1949 varit tillåtet att häda vilken gud som helst, efter att lagstiftningen mot blasfemi (hädelse) avskaffats. 1971 slopades de sista resterna. I skolan ersattes ämnet kristendomskunskap med religionskunskap.
Den svenska lagstiftningen bygger på att var och en får tro på vilken gud som helst. Ingen religion favoriseras. I det gamla Sverige hade det inte varit möjligt att bygga moskéer och utövande muslimer hade haft problem.
Den andra sidan av myntet är att du måste respektera andra människors tro, samtidigt som du förväntas tåla att andra kritiserar din religion, till och med bränner din heliga skrift.
Frikyrkornas tidning Dagen behandlade frågan på ledarplats i början av året. Där konstateras att blasfemilagar är en riktigt usel idé.
”För en troende kan det instinktivt kännas rätt att ropa efter blasfemilagar. Lagarna syftar ju till att skydda det heliga och skydda de troende mot kränkningar. Sympatiskt? Ja. Men problemet med blasfemilagarna är att de ofta används som ett medel att komma åt oliktänkande. En spricka i demokratin där despotin kan slinka igenom med sina långa fingrar: Diktatorn som kommer åt oppositionspolitikern, den grå byråkratin som kommer åt författaren, säkerhetspolisen som kommer åt den underjordiska församlingen.”