I början visste vi inget. Hur sprids det? Vem dör? Hur skyddar vi oss? På glassboxens nyputsade lock i affären, där alla sätter sina händer i spänd förväntan över den nära njutningen, lurade nu döden. Över vårblommor och solsken la sig oron.

Det blev tydligt vad som är viktigt. Att ha mat hemma, att andra har mat hemma. Att tala med varandra. Att se sin roll i gemenskapen. Att hjälpas åt. Att ens handhygien och agerande är avgörande. För både din och andras överlevnad.

Helt plötsligt fick samtalet en annan inriktning. Var det för att vi fick syn på varandra? När vi insåg hur nära förbundna vi är? 

Solidaritet handlar ju lika mycket om ett ansvar för varandra som ett ömsesidigt beroende, en insikt att ditt välmående påverkar mitt. 

Det som kan framstå som uppoffringar för någon annans skull, är egentligen även avgörande för ditt eget välbefinnande. För ditt liv.

Vanligtvis kan det nog kännas långväga. Det kan vara svårt att se hur dina surt förvärvade pengar som du betalar i skatt varje månad verkligen förändrar livet för miljoner människor i vårt land – och att du i och med det påverkar samhället till det bättre, och därmed även ditt eget liv. 

Men under corona har det blivit tydligt. 

Dina skattepengar används till vården som kämpar för allas överlevnad i kampen mot ett globalt virus. Även om du själv inte ligger på sjukbädden är vårdens insatser avgörande för Sveriges förmåga att hålla emot pandemin – och därmed skydda ditt liv. 

Dina skattepengar används till att rädda tusentals svenskars jobb. Även om ditt arbete kanske inte har varit hotat var statens permitteringsstöd avgörande för att förhindra akut massarbetslöshet och en brutal nedgång i ekonomin. Det var därmed även ett försvar av din privatekonomi och vardag.

Pandemi eller ej – dina skattepengar används varje dag till att göra samhället mänskligare. Även om du inte har nytta direkt av varje insats dina skattepengar möjliggör så är de avgörande för att skapa ett bättre land för de många, inte de få. Och därmed skyddar de också dig från vad ett förråat, egoistiskt samhälle innebär. Se bara på USA.

Under våren fick coronakrisen den svenska demokratin att visa sig från sin bästa sida. Regering och opposition hade en god dialog och alla partier slöt upp bakom Sveriges strategi. Historiska krispaket rullades ut för att stötta vården och rädda svenska jobb. 

Men på senare tid när krisen kanske gett sken av att avta i styrka, har också viljan till samarbete nationellt avtagit. Det oroar mig. Vi är inte igenom det här än. Det är långt ifrån över. Ändå tycks samtalet vara tillbaka till före krisen, åtminstone i politiken. Höll det inte längre? Borde inte vårens erfarenheter kunna hjälpa till att lyfta debatten? Till en högre, bättre nivå av argumentation, slutledningsförmåga och beslutsfattande. 

Det finns många frågor som skulle behöva mer av krisinsikt och en vilja till att samarbeta för Sveriges bästa. Särskilt nu mitt under en pandemi. Det krävs för att stärka välfärden med fler anställda och mer utbildning. Och för att öka tryggheten på arbetsmarknaden. Det krävs också för att vi ska kunna bekämpa arbetslösheten med utbildning och företagsstöd. Och för att bekämpa gängen och kriminaliteten. Klimatet, rasismen och fattigdomen är andra samhällsproblem som kräver gemensamma krafttag och solidaritet.

Låt oss lära av den kris vi ännu befinner oss i, som är så fylld av både död och liv, smärta och solidaritet, uppoffringar och beslutsamhet. 

Framtidens epos kommer att handla om denna period och vad den gjorde med oss. Jag hoppas att vi – som medborgare och land – kan visa prov på såväl uthållighet som solidaritet. 

Gemensamt klarar vi det om vi håller huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena.

Om vi förmår se varandra i vårens ljus, ser vi också vad som är viktigt här i livet.