Den lilla skogsorkiden knärot (Goodyera repens) växer i äldre barrblandskogar med lång skogskontinuitet. Bland mossa och bärris hittar man de karaktäristiska bladrosetterna och i slutet av sommaren här och där blomstängeln med vita små blommor som sticker upp ur mossan. Den är mycket känslig för uttorkning och de skogar där man idag finner den har under mycket lång tid haft beskuggning så att fuktigheten bibehållits. Med kalhyggesbruket försvinner den och har inga möjligheter att återvända på mycket lång tid. Därför har växtplats efter växtplats försvunnit och från att ha varit relativt allmän hittar man den numera alltmer sällan. Knäroten är fridlyst och skyddad enligt Artskyddsförordningen, vilket innebär att det är olagligt att skada växten och dess växtplatser.

Den 1 augusti i år vandrade jag i en gammal barrskog i nordvästra delen av Västerviks kommun. På drygt en timme hittade jag och dokumenterade drygt 10 lokaler med cirka 200 exemplar spridda i skogen. Jag visste att skogen anmälts för avverkning, men efter att ha konstaterat den rika förekomsten tänkte jag att det blir nog svårt att få tillstånd att avverka annat än en mindre del. Jag hade fel, eftersom skogen idag till största delen är nedhuggen. Skogsstyrelsen har visserligen naturvårdsavgränsat två mindre partier, men uppskattningsvis 100 exemplar har utplånats och en av avgränsningarna skyddar dessutom inte för uttorkning eftersom det krävs minst 0,5 ha enligt tillgänglig forskning. Det var en otäck känsla att gå över kalhygget och tänka hur en tung maskin på bara några timmar utplånade århundraden av skoglig kontinuitet. Jag undrar vad de små vintergröna bladrosetterna tänkte (om de nu hade kunnat tänkt) innan de blev krossade av maskinen.

Men jag skrev ju att det var olagligt att skada arten? Någon måste alltså ha lämnat dispens. Jag har inte riktigt fått klart för mig om det är Skogsstyrelsen eller Länsstyrelsen. Någon av myndigheterna (eller båda) måste ha ansvaret för artskyddade växter. Att juridiskt bringa klarhet och ställa någon till ansvar är meningslöst, eftersom kryphålen är många. Egentligen är det bara ett exempel på att Sverige är bäst i klassen på att skriva under naturvårdsdokument och säga en sak, men handla helt motsatt.

John Nyberg skrev en mycket tänkvärd och läsvärd insändare i VT 11/11, där han som skogsägare redogör för sin syn på skogen och hur den ska brukas utan att skada den biologiska mångfalden.  I hans skog finns det plats för knärot och många andra av de 1 400 olika organismer som klassas som hotade när skogen brutalt kalavverkas.  Hoppas att fler skogsägare börjar fundera över hur ett skonsamt brukande inte bara kan leda till en biologiskt levande skog, utan också till en skog motståndskraftig mot skadeinsekter, bränder och stormar och därmed långsiktigt ekonomiskt lönsam.