Vi återvänder till 1992, när Ädelreformen sjösattes. Syftet var att ersätta dåtidens långvård med omsorg i hemmen och under hemlika förhållanden. Samtidigt övertog kommunerna ansvaret från landstingen för hela äldreomsorgen med tillhörande skatteintäkter.
Genomförandet spårade ur beroende på den stora finanskrisen. Landstingen tömde långvårdsklinikerna snabbare än planerat. Åldringar i livets slutskede hamnade i vanliga lägenheter, att vårdas av hemtjänstpersonal utan utbildning, utan erfarenhet av tung sjukvård, utan relevanta hjälpmedel.
Följden blev massor av arbetsskador. Hela hemtjänstgrupper sjukskrevs. Kommunernas första lösning var att sjukpensionera de drabbade. När riksdagen satte stopp för ofoget (prop. 1996/97:28) blev det istället långtidssjukskrivningar, utköp och avskedanden. Stora organisationer har rutiner för att runda lagen om anställningsskydd, LAS, vilka är väl dokumenterade i forskning.
Inte nog med det, kommunerna smet från det lagstadgade rehabiliteringsansvaret med hjälp av följsamma företagsläkare. Metoden var diagnosen lumbago, på svenska ryggskott (Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd ICD M54.5). Det betyder att ryggsmärtorna har okänd orsak, men att de väntas självläka inom fyra veckor. Om smärtorna kvarstår ska en ny bedömning göras. Ädelreformens offer blev aldrig utredda.
Det här var den främsta förklaringen till epidemin av sjukpensioneringar och långtidssjukskrivningar runt millennieskiftet. Politikernas medicin var att bestraffa de drabbade med karensdagar och sänkt ersättning.
Anstormningen av arbetsskador gjorde att Försäkringskassan undantog vårdbiträden och undersköterskor från arbetsskadeförsäkringen. För exakt samma arbetsskada får en snickare ersättning, medan undersköterskan nekas. Detta beskrev Sveriges television 2012 i dokumentärfilmen "De oförsäkrade". Ansvariga politiker, den gången en alliansregering, brydde sig inte.
Följden blev att vårdbiträden och undersköterskor betraktas som engångsartiklar, vilka tas in vid behov per timme. När en går sönder så tystnar telefonen och nästa ropas in. Det är en viktig förklaring till att covid-19 skördade så många offer inom äldreomsorgen.
Ett förflutet i äldrevården är en smutsfläck i varje CV, som inte kan kompenseras med utbildning till annat yrke. Ingen anställer ett försummat rehabiliteringsansvar. I praktiken är vårdens arbetsskadade kvinnor svartlistade på arbetsmarknaden.
Det var 10 000-tals kvinnor som lyfte sönder sig under genomförandet av Ädelreformen. Arbetsförmedlingen har parkerat dem som fortfarande är i arbetsför ålder i jobb- och utvecklingsgarantin, i väntan på ålderspension. Erfarenheten genom flera i min närhet är att förmedlingen inte gör något för att hjälpa dem till arbete.
Det är bra att vårdpersonalen hyllas, men viktigare är fungerande arbetsskadeförsäkring och garanterad rehabilitering. Lämpligt vore också skadestånd och en ursäkt till alla de kvinnor som fick sina liv förstörda av Ädelreformen.