Telefonbolagen diskriminerar de funktionsnedsatta. Jag kan inte tolka det på annat sätt efter mina erfarenheter i sommar.

En dag i andra halvan av maj blev min bror, som är neuropsykiatriskt funktionsvarierad, uppringd av en av uppstickarna i telefonbolagsdjungeln. Alla som själva har erfarenhet av telefonförsäljning vet hur svårt det är att värja sig mot telefonförsäljarnas svada och argument. Inte konstigt då att min bror, skulle det uppdagas efter hand, blev pådyvlad en ny mobiltelefon av senaste modell.

Jag fick vetskap om transaktionen när min bror berättade per telefon att han skulle hämta ut en ny mobil, men inte fick ut nån på utlämningsstället eftersom han inte hade någon giltig legitimation.

Ingen skada skedd tänkte jag då, men det var nu som problemen uppstod. Veckan efter var hans fasta telefon död – abonnemanget hade samtidigt blivit uppsagt.

Jag tog nu kontakt med min brors gode man som genast satte sig i förbindelse med uppstickarbolaget. Hon bemöttes med skepsis och avståndstagande – Hur skulle de kunna veta att hon var min brors gode man? Så nu krävdes det helt plötsligt skriftliga inlagor på uppsägning av mobilabonnemanget och ett intyg på att hon var god man.

Under tiden fick jag tag på en äldre mobil och köpte ett SIM-kort och ett kontantabonnemang till den. Jag åkte de åtta milen hem till min bror och försökte förklara för honom hur han skulle använda den. Men jag kan nu till min sorg konstatera att han varken har haft förmåga eller vilja att vare sig svara eller ringa med den.

Så nu var det ju än viktigare att få igång hans fasta telefon, en knapptelefon som han haft i trettio år och som han känner sig bekväm med. Som enda nära anhörig har jag i åratal haft i stort sett daglig kontakt med honom och det har varit en trygghet både för honom och framför allt för mig, för att fortlöpande kunna avläsa hans psykiska och fysiska status.

Den uteblivna fasta telefonin har även försvårat kontakterna för personalen i det boendestöd min bror är i åtnyttjande av.

Det har nu gått över två månader utan telefonkontakt, och det tycks vara en oöverskådligt komplicerad operation för Telia att på nytt koppla in broderns fasta telefon igen. Trots att hans gode man suttit i timmar telefonkö för att gång på gång vädja till Telia om ett nytt fast abonnemang.

Att stänga av eller byta abonnemang går med ett snabbt musklick, det vet ju alla som nån gång bytt mobilabonnemang, men att återställa ett misstag, som dessutom på flera sätt var olagligt, har man inte lyckats med, efter nu över två månader.

Jag kan inte tolka denna ovilja som annat än att man på ren djävulskap medvetet fördröjer inkopplingen så att funktionshindrade och deras anhöriga ska få lida och deras vardag ska fyllas av oro och ängslan. Eftersom dessa grupper är lätta att manipulera och övertala och problem liknande de jag beskrivit här inte bara drabbar min bror – jag har fått mig beskrivet flera andra fall via mina kontakter med hemtjänst och boendestöd i kommunerna, kan jag inte annat än konstatera följande: Telefonbolagen diskriminerar personer med funktionsvariationer och andra utsatta grupper.