2017 valdes jag in som ledamot i Akademien för cirkuskonstens bevarande i Sverige. Skälet var inte mina kunskaper om cirkus utan erfarenhet av att arbeta i påverkansprojekt med utredningar, uppvaktningar, debattartiklar och liknande.
Politiker och myndigheter brukar vara angelägna om att lyssna på de berörda. Men det visade sig inte gälla cirkus. Cirkusföretagen och akademien har de senaste tio åren stängts ute från djurskyddsutredning, departement och riksdag, medan Djurens Rätt haft svängdörrar in till maktens finrum.
Djurens Rätt lyckades även dupera Sveriges Veterinärförbund som i remissyttrande till utredningen om ny djurskyddslag krävde förbud av alla djur på cirkus, vilket även citeras i propositionen till ny djurskyddslag, som börjar gälla den 1 april 2019.
Jag inledde mitt uppdrag med att tömma arkiven hos svenska myndigheter, domstolar och kommuner på allt om djurhållning på cirkus i form av myndighetsprotokoll, åtal och domar. Vidare har jag granskat den forskning på vilken Djurens Rätt stödjer sin cirkuskritik. Dessutom begärde jag underlaget för Sveriges Veterinärförbunds krav på djurförbud.
Djurens Rätts argument visade sig bestå av fantasier, enstaka händelser för 15–20 år sedan och kreativa tolkningar av forskningsresultat. Till exempel handlade en av forskningsreferenserna om vildhunden dingons hybridisering med tamhundar. Vad har hundars parningsbeteende i Australien med svenska cirkusar att göra?
Djurens Rätt målade under kampanjtemat ”Circus Extreme Pain” upp en bild av kringresande sällskap som kedjar fast djur, spärrar in dem i trånga burar och piskar dem blodiga. Inget var sant. Ändå trodde politiker och veterinärer på dem.
Nu har Djurens Rätt begränsat kritiken till att det inte ligger i djurens intresse att transporteras runt för att göra konster för människor. Det gäller även hund- och hästsport, men det talar man tyst om för att inte äventyra gåvor och testamenten, vilket är organisationens huvudsakliga finansiering.
Sveriges Veterinärförbund hade inga fakta till stöd för sitt ställningstagande. Istället fick jag ett uttalande från förbundsstyrelsen.
”Veterinärförbundet har inte vad vi som ingår i den nuvarande förbundsstyrelsen vet tagit något generellt beslut angående cirkusar. Utan vår inställning är att alla djur oavsett om de hålls på en gård, på tävling, utställning, i ett hushåll eller en cirkus ska som djurskyddslagen säger; behandlas väl och inte utsättas för onödigt lidande. Det viktiga är att kraven på gott djurskydd och god djurhållning är uppfyllda och inte vilken form av djurhållningen det handlar om”.
Däremot fick jag ingen förklaring till hur ett grundlöst krav kunde lämnas som remissyttrande och hamna i propositionen till ny djurskyddslag.
Tiden i Cirkusakademien har fått mig att tvivla på svensk demokrati. Det minsta man kan begära är att fakta kontrolleras och att berörda tillåts framföra sina uppfattningar. Så fungerar det inte längre i Sverige.