Under pandemin har mitt vanliga jobb raderats ut. Istället turnerar jag med en trolleriföreställning i södra Sverige. Jag hyr samlingslokaler och spelar på dörren. Mina kostnader är extremt låga, en tredjedel av jämförbara produktioner, vilket gör att jag går runt på 50 betalande åskådare.

I söndags spelade jag i ett mindre folkets hus med plats för 100 sittande åskådare. Innan föreställningen hade jag tid över och placerade stolarna enligt de nya restriktionerna. Kravet är minst en meters avstånd mellan åskådarna åt alla håll och högst två i sällskap bredvid varandra. Men lagenlig stolsplacering blev det bara 25 platser!

Riksteatern har en databas på nätet med uppgifter om flertalet scener i landet. Där hittade jag ritningen över salongen för Västerviks stadsteater. Den tar utan pandemi 342 åskådare. Enligt de nya reglerna får det bara plats 144.

I praktiken gäller den högsta gränsen på 300 besökare bara stora teatrar och idrottsarenor. För flertalet, främst ideellt drivna samlingslokaler utanför centralorterna, är den påstått höjda gränsen i verkligheten en försämring.

Jag arbetar normalt som konsult och skribent inom marknadsföring. Alla med min erfarenhet vet följande: När en vana bryts uppstår ett vakuum som kommer att fyllas med annat. När den nya vanan har etablerats och ekonomin prioriterats om, är det omöjligt att vrida klockan tillbaka.

Handel, restauranger och hotell har kunnat hållas igång under hela pandemin, om än i begränsad omfattning. Men vanorna har aldrig brutits och när pandemin är över kommer kunder och gäster att återvända.

Därför hålls kulturen öppen i andra länder, trots betydligt skarpare restriktioner i övriga samhället. För man vet att en total nedstängning leder till att den levande kulturen dör.

Men i Sverige har kulturen varit stängd i sju månader. De bidragsfinansierade institutionerna hävdar visserligen att de inte stängt ned utan ställt om, genom att streama sina föreställningar gratis på nätet. Men det leder till att svenska folket blir ännu mer cementerade hemma i soffan.

Lägg till det att kultur och idrott är frivilliga verksamheter för kommuner och regioner. Pandemin kommer att leda till att lagstadgade verksamheter, särskilt äldreomsorg, prioriteras.

Det kan sluta med att den levande professionella kulturen dör och publiken istället söker sig till nätets streamingtjänster. Där är konkurrensen stenhård och den matchen vinner amerikanska nätjättar.

Den levande kulturen måste återstartas nu, givetvis under smittsäkra former, annars försvinner den.