Skräcken i den flyende ukrainska befolkningens ögon gick inte att missta sig på, där vi satt framför tv:n. Med avsky såg vi ännu en väpnad konflikt blossa upp, denna gång runt husknuten.

Svenska folket slöt snabbt upp och började engagera sig, starta insamlingar till de drabbade och visa sitt stöd på sociala medier. När den första stormen lagt sig och Magdalena Andersson lyckats komma fram till att det trots allt rörde sig om en invasion och inte aggression, började även våra politiker röra på sig. Det skulle riktas sanktioner och det skulle skickas vapen, man skulle fördöma och man skulle bistå…lagom.

Men det vi har framför oss i Sverige, inte minst då det är valår, är en upprustning, en slags psykisk krigföring. Nu ska det tävlas om vem som vill avsätta flest miljarder på försvaret. Kriget står ju faktiskt för dörren.

Att det ska avsättas pengar till försvaret säger jag inget om. Våra gemensamma finanser ska användas där de behövs. Det är just det som är poängen med dessa.

Det jag däremot säger en hel del om är att vi i vårt rådande finanspolitiska ramverk har ett tak som inte får överstigas. En del av våra intäkter i statskassan ska sparas i ”ladan”– det så kallade överskottsmålet. Då man gemensamt kommit överens att ha en så pass snäv ekonomisk hushållning fungerar det helt enkelt inte att både ge försvaret kraftigt ökade tillslag samtidigt som man kan ge en blödande välfärdssektor det den behöver för att kunna bedriva sin kärnverksamhet.

För någon dag sen stod det klart att vi saknar stora mängder barnmorskor i Sverige, man klarar inte av att ge de befintliga en dräglig arbetsmiljö och tillräckligt med spelrum att kunna sköta sitt arbete på ett tryggt sätt. Äldrevårdspersonalen larmar ständigt om missförhållanden, delade turer och en ohållbar brist på utbildad personal. De som jobbar inom sjukvården slits mellan olika anställningsformer och fladdriga scheman. Skolan har försämrats gradvis då det offentliga ständigt tvingas konkurrera med den vinstdrivande skolsektorn, på lärarkårens bekostnad.

Saken är den att vi inte ska behöva välja. Vi ska som land ha möjlighet både att rusta upp vårt försvar OCH ha en välfärd som är god nog åt alla som bor här. Vi måste kunna slita av bojan som nedskärningspolitiken låst fast oss vid och sluta driva landet som ett personaltunt företag.