En sprallig kille flyttar med mamma till Småland. "Redan när vi flyttade dit så började egentligen problemen, jag var helt plötsligt utan kompisar. Jag var en ensam pojke och detta kom att prägla resten av mitt liv."
"En liten pojke sprang ensam nerför gatan… "
Så började en uppsats jag skrev i högstadiet och som fick min fröken att gråta i lärarrummet på Vimarskolan i Vimmerby. Den hade ett allvarligt budskap, men var en påhittad historia med en gnutta verklighet som ingen då förstod eller visste något om.
Ensamhet kan komma i många olika former. För att backa bandet lite så började min historia när jag var 6 år och skulle börja skolan. Jag var en glad, sprallig och minst sagt busig liten pojke, full av liv och förväntan. Jag och mamma skulle dessutom flytta från Stockholm till en liten ort mellan Hultsfred och Vimmerby. Redan när vi flyttade dit så började egentligen problemen, jag var helt plötsligt utan kompisar. Jag var en ensam pojke och detta kom att prägla resten av mitt liv.
Likt en fluga som ska ut genom ett fönster och försöker gång på gång – så såg mitt liv ut. Jag trodde hela tiden att "nu". "Nu vill de leka, nu vill de göra allt det där roliga." Varje gång så slog man i huvudet… Jag kom i kontakt med vad mobbning är på det mest grymma sätt. Jag blev inte bara slagen, utan även utfryst av både lärare – de vuxna som skulle vara min trygghet – och barn. Jag fick hela tiden höra hur dålig och värdelös jag var, jag var dålig i svenska, matematik, idrott och på att springa och åka skidor. Allt detta blev min verklighet. När de andra spelade bandy eller åkte skridskor på isen så stod jag i skogen och tittade på. När de hade gått gick jag ner, snörde på mig skridskorna och åkte själv, och lekte att jag hade kompisar.
Jag kände skam, skämdes, det var mig det var fel på. Än idag, fast jag snart är 48 år, så är min största rädsla just den där ensamheten. Än idag så skäms jag, fast man inte borde. Jag kan erkänna: jag har inga riktiga vänner att umgås med. Jag har ingen att dela all glädje och sorg med.
Under mina första sex år i skolan så tillbringade jag tre år på sjukhus. Min kropp kollapsade, jag orkade inte mer. En gång när jag trodde att de ville leka med mig så lurade de ut mig, de sa till mig att jag inte borde leva, de slog och sparkade mig. Då var jag tio år, ingen visste om vad jag kände. Jag gick hem och grät över att just vara ensam. Den dagen kunde min historia ha slutat. Bara tio år gammal så ville jag inte leva längre, jag ville ta mitt liv. Det är än idag svårt att skriva eller berätta, även om jag öppnat mig mer, eller tvingat att öppna mig mer. Dels för skammen, dels för allt inombords, men framför allt svårt att hålla tårar tillbaka när man gör det.
Men varför då plåga sig? Jag tänker så här, att om jag vågar berätta hur jag känner, hur och vad mobbningen gjorde med mig så kanske andra vågar se, andra vågar berätta och andra människor kanske vågar bry sig om just den där killen eller tjejen som är ensam. Att bara fråga "hur mår du egentligen?", eller "vill du komma och leka?", att ge ett leende eller en klapp. Eller som vuxen till vuxen kunna lyssna, våga ta kontakt och bara finnas där. För ensamheten finns även i de vuxnas värld.
Jag har lyckats att vända en destruktiv och negativ tankebana, där jag som barn i min värld var värdelös. När vi flyttade in till Vimmerby så blev skolgången bättre. Jag slapp sjukhus och andra tråkigheter. Men jag vågade aldrig fråga om att få göra saker med de andra i klassen. När de skulle ha fester så sa jag "nej, jag har inte tid". Jag blev den tråkiga killen, för jag vågade inte. Jag visste inte hur och jag vet än idag inte vad jag ska säga om jag får frågan – jag får panik.
Jimmy Johansson har engagerat sig mot mobbning och vänt de tuffa erfarenheterna till drivkraft att göra skillnad. "Men att umgås med folk – det är min akilleshäl".
Jag har lyckats att solo klättra längs lodräta klipp- och isväggar runt jorden, jag har lyckats att kasta mig utför stup med skidor, springa 450 kilometer, eller, som en gång då jag sprang 200 kilometer och vände tillbaka på cykel i ett svep på 30 timmar. Så visst har jag med mental träning och fysikträning lyckats visa att man kan göra det omöjliga möjligt. Men trots all denna träning och otroliga prestationer så har jag fortfarande ett liv i ensamhet. Och jag önskar att andra runt om förstod både mig och andra, och framför allt kanske förstod vad mobbning och utfrysning kan leda till. För även om jag visat att jag visst kan göra allt det där som många inte ens kan drömma om så är ensamheten ändå där. Jag har en son idag som jag älskar över allt annat och vi hittar på massa skojiga saker, men jag saknar att ha den där vuxna vännen, eller mer, att dela allt med.
Men vad kan man göra? Kanske något att tänka på nu när skolorna slutar och det ska vara glädje och fester och kalas. Den där killen eller tjejen som man kanske inte bjuder som är ensam på skolgården, varför inte bjuda hem personen, fråga "vill du följa med ut och bada?" eller bara säg hej. Ni vuxna – ta er tid att prata och lyssna både på barn och på andra vuxna. Det finns arbetsplatser där man har AW, men inte bjuder med alla för den där säger ju alltid nej ändå, men byt då tankesätt. Istället för att tänka att någon är så tråkig så honom eller henne bjuder vi inte med, fundera istället på vad orsaken kan vara. Kanske är det som med mig? Jag vågar att kasta mig utför stup med skidorna eller klättra lodräta klippväggar på ett par tusen meter, men att umgås med folk – det är min akilleshäl…