De sociala och ekonomiska klyftorna ökar i Sverige och som en del i detta ingår social dumpning, när landsortskommunerna med sina lägre hyror får ta emot individer som lever på olika försörjningsstöd. Ekonomiskt svaga individer flyttar till landsortskommuner, där hyrorna är billigare, när de inte längre har råd att bo i storstadskommunerna efter att hyresvärdar antingen renoverat sina bostadsbestånd med höga hyror till följd eller omvandlat hyresrätter till bostadsrätter. På så sätt skapas fenomenet social dumpning som har en negativ värdering och gärna kopplas ihop med olika sociala problem. Men detta är ett fenomen som måste stävjas genom politiska beslut i regering och riksdag, inte genom rivning av välfungerande bostadsbyggnader på landsbygden.

Att leva under små ekonomiska förhållanden behöver inte vara förknippat med att leva i socialt utanförskap.Det kan vara självvalt för att man prioriterar andra värden än konsumtion – men också ofrivilligt påtvingat genom yrkesval tidigare i livet och gällande pensionsregler.

I Hultsfreds kommun finns långt gående planer på att riva bostäderna på Bastugatan i Virserum. Skälen verkar mycket grumliga och det verkar finnas en agenda hos de beslutande där det redan är bestämt att husen ska rivas. För att skapa acceptans för beslutet agerar man sedan på ett sätt så att det kan motiveras och det verkar man ha gjort genom att:

1) Man börjar med att dra ner på underhållet, vilket är märkligt eftersom Migrationsverket betalade för att disponera en del av lägenhetsbeståndet på Bastugatan.

2) Man räknar fram ett pris för renovering som gör det omöjligt att försvara detta, som den uppgift som cirkulerar att det skulle kosta 15 000 kronor per kvadratmeter. Vad behövs egentligen göras? Här är prisuppgifter från nätet "Då kan du räkna med att en budgetrenovering kostar ca 8 000 kr per kvm medan en standardrenovering ligger på 9 000 kr per kvm och ska du lyxa till det får du räkna med 14 000 kr kvm." (leadme.se från 2019) 

3) Man gör inte de lediga lägenheterna sökbara för eventuella hyresgäster. 

4) Man för in begreppet "social dumpning" som argument.

5) Man stressar fram ett beslut och gör det därmed omöjligt att söka andra möjligheter än totalrenovering och rivning.

Bostäderna på Bastugatan är ett exempel på när bostäder och miljö ingår i ett partnerskap. På ena sidan av huskropparna finns en fantastisk utomhusmiljö för njutning och lek, en trygg plats utan trafik, men med gångbana till centrum. På andra sidan husen finns marknadsplatsen med utrymme för diverse utomhusaktiviteter och där det också skulle kunna finnas utrymme för odlingslotter för hyresgästerna. 

Själva lägenheterna är mycket välplanerade och alla är inte i dåligt skick. Flera trappuppgångar har hiss– de enda hissarna i Virserum – och husen har i närtid rustats för stora belopp. 

Det finns grupper för vilka bostäderna på Bastugatan är idealiska utan någon radikal upprustning. Det är så kallade fattigpensionärer, som flyttar från tomter de inte orkar sköta, men som önskar en möjlighet att påta i jorden. Det är ungdomar som kan få en första bostad och det är människor som av olika skäl vill ha en enklare livsstil.

När jag inte längre orkar med min lilla lantbruksfastighet skulle jag som fattigpensionär med glädje flytta till en av lägenheterna på Bastugatan med nuvarande standard, lägenheter som jag känner till genom mitt arbete som vårdbiträde i hemtjänsten. Speciellt lockande skulle det vara om det fanns en odlingslott som ingick i hyran. 

Det är med stor sannolikhet fler som delar om denna uppfattning.