SD kallar mig för "klimatalarmist" i en debattartikel den 31/8.

Med rätta skulle jag säga.

Jag är väldigt, väldigt alarmerad över att klimatkrisen fortfarande inte tas på allvar. Över att de mest utsatta och de oskyldiga drabbas först. Över att vi fastnar i små detaljer när samhället behöver ställas om i grunden. Folk dör redan av klimatförändringarna.

Temperaturen har redan stigit, och det kan vi inte göra nåt åt. Men vi kan, och har en skyldighet, att undvika ytterligare uppvärmning genom att stoppa våra utsläpp nu. NU.

Vi har också en skyldighet att göra en rättvis omställning där vi som släppt ut mest över tid också tar mest ansvar och tar initiativet. Vi kan inte vänta på att något annat land ska börja. Vi måste behandla klimatkrisen som den kris den är.

Coronapandemin har visat hur snabbt vi faktiskt kan förändra vår vardag och hur kreativa vi blir när en kris verkligen tas på allvar.

Pandemin har skördat många människoliv både direkt och indirekt. Globalt beräknas en halv miljard människor hamna i extrem fattigdom på grund av pandemin. Det är väldigt allvarligt, men det är ändå bara en liten kulle som skymmer de stora bergen: generationer och åter generationer av konflikter, lidande, svält och död blir följden av klimatkaoset och massutrotningen av arter.

Enligt UNHCR tvingas redan nu fler människor lämna sina hem på grund av klimatförändringarna än av krig och våld. Enligt FN kan det handla om en kvarts miljon nya klimatflyktingar år 2050 om utsläppskurvorna fortsätter som nu.

SD pratar om flyktingströmmar. Borde inte klimatfrågan vara högst upp även på deras agenda?