De allra flesta förväntar sig säkert av oss socialdemokrater att vi pratar om löftet emellan arbetare, om att enas kring priset och villkoren för sitt arbete, och hur arbetare på sätt får det bättre. Men det är ju bara ena sidan av myntet. 

Man kan reglera arbetsmarknaden på många olika sätt och i de allra flesta länder är man ju överens om att arbetsmarknaden behöver regleras till skillnad från de tre övriga marknaderna varor, tjänster och kapital där man är tämligen överens om att det bör råda fri konkurrens.

Anledningen till att man skiljer ut arbetsmarknaden är att arbete inte är en handelsvara som vilken annan handelsvara som helst. Fri konkurrens på arbete innebär allt sämre löner och villkor för arbetare. Allt sämre förutsättningar för ländernas medborgare. 

I Sverige har vi valt att överlåta åt arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och arbetstagare, att gemensamt komma överens om hur deras branscher ska regleras. För så har det kommit att bli i Sverige, arbetsgivare och arbetstagare organiserar sig och tecknar nationella kollektivavtal per bransch. En framgångssaga ur ett internationellt perspektiv, långt mer branschanpassat och flexiblare än vad lagstiftning någonsin kan vara. 

Kollektivavtalen är en framförhandlad överenskommelse mellan arbetstagare och arbetsgivare utifrån de olika branschernas specifika förutsättningar och villkor. Det gör kollektivavtalet till ett unikt instrument, både för arbetstagare och arbetsgivare. Som arbetsgivare får man ordning och reda i branschen och slipper osund konkurrens. Framförallt råder det arbetsfred på arbetsplatserna. 

För den anställde är avtalet en garanti för att få ut rätt lön för nedlagt arbete och trygghet i att din arbetsgivare betalar in arbetsgivaravgiften till försäkring, pension och semester med mera, vilket egentligen är lön man som arbetstagare avstått ifrån. Alla seriösa arbetsgivare borde värna kollektivavtalet.

Självklart finns det meningsskiljaktigheter emellan arbetstagarsidan och arbetsgivarsidan kring innehållet i avtalen, hur stor del av kakan som ska gå till vem och många andra saker. Det råder stor enighet mellan parterna kring att det är de som ska reglera sina löner och villkor i kollektivavtal. Inte vi politiker. 

Det här ska man ha klart för sig när exempelvis företrädare för andra partier säger sig vara emot kollektivavtal eller rent av stödhandlar hos någon som vägrar teckna avtal. Då ska man veta att de stödjer en part som vägrar ställa upp på de löner och villkor som branschen i övrigt kommit överens om gemensamt, en som vägrar konkurrera på samma villkor som alla organiserade arbetsgivare i branschen. 

De som säger sig vara emot kollektivavtal är svaret skyldiga, vad är det för modell de vill ha istället?

Vi socialdemokrater ser och förstår fördelarna med vår modell, vi står upp för den och tycker att det gott går att fira kollektivavtalen alla dagar med glatt hjärta väl medvetna om hur gott den tjänar vårt samhälle.

Björn ’Böna’ Petersson
Laila Naraghi 
Tomas Kronståhl
Socialdemokratiska riksdagsledamöter ifrån Kalmar län