Kampen mellan monarki och demokrati för hundra år sedan slutade i en kompromiss: kungen fick vara kvar, men hans rådgivare i regeringen tog över den styrande makten och blev beroende av riksdagen. Det är innebörden av parlamentarismen. Partimakten, som avlöste kungamakten, kom därmed i besittning av hela statsmakten. Den maktdelning som funnits för att motverka maktkoncentration och risk för maktmissbruk försvann.

Parlamentarism är alltså inte liktydigt med demokrati, utan ett uttryck för ofullbordad demokrati. Systemet har de senaste åren också visat hur ineffektivt det kan vara för att utse den högsta politiska ledaren i landet. Efter valet 2018 ställdes Sverige utan ordinarie regering i närmare ett halvår på grund av riksdagens oförmåga att välja en statsminister, och resten av mandatperioden präglades av regeringskriser, misstroendeförklaringar, regeringsavgångar och nyvalshot i ett ständigt pågående spel mellan de politiska partierna. Det ska jämföras med exempelvis Frankrike, där det redan på valdagen blir klart vem som folket i ett direkt personval har valt till president.

Parlamentarism bygger på konflikt och tenderar att bli majoritetens diktatur, där 51 procent härskar över 49 procent som är konstant missnöjda. Nu råder till och med marginalens diktatur: Inget av två alternativa partier eller block har majoritet men det ena skaffar sig det genom stöd från ett parti som med sina mandat bidrar med den marginal som är avgörande för att nå över 50 procent. I gengäld får detta parti ett oproportionerligt stort inflytande på politiken.

Marginalens diktatur, där ett parti styr trots en förkrossande majoritet emot sig, möjliggörs alltså av parlamentarismen, som är konstruerad för att behålla demokratins motsats, monarkin, och innebär koncentration av hela statsmakten i partimaktens händer.

Alternativ till parlamentarismen finns i en enklare och tydligare demokratisk ordning som flyttar makt till medborgarna och förhindrar maktkoncentration: I separata och direkta personval – där alla i landet fritt får kandidera – utser folket regeringschef, riksdag och även politikerfria ledningar för maktkontroll, public service respektive tillsättning av offentliga tjänster. Då faller också inskränkningar i demokratin såsom partival, procentspärrar, taktikröstning och nepotism vid utnämningar. Regeringschefen skulle kunna kallas riksföreståndare i stället för statsminister, som anger en föråldrad relation till kungen.

När både regeringschefen och riksdagen är utsedda av medborgarna vid mandatperiodens början kan all kraft ägnas åt att rationellt lösa samhällets utmaningar i sak. Argumentation kan ersätta politiskt spel.

Så hade SD kunnat hanteras enkelt. Förslag som det partiet gillar, men alla andra i riksdagen ogillar, hade fällts i varje sakfrågeomröstning med omkring 80 procent av rösterna emot, utan att äventyra regeringsmakten, behöva kohandla, skapa symboliska låsningar eller ge SD något som helst inflytande.