COP25 i Madrid före jul sopade frågan om klimaträttvisa under mattan. Afghanistan släpper ut 0,3 ton koldioxid per person och år, USA hela 16,1 ton. Ser man till andel av världens samlade växthusgasutsläpp står Kina ensamt för 27 procent, Afghanistan står för endast 0,6 promille.
Samtidigt är Afghanistan ett av världens fattigaste och mest sårbara länder. Fyra av fem afghaner är beroende av jordbruket för sin överlevnad. På grund av den 40 år långa konflikten finns inte en fungerande stat, infrastrukturen är eftersatt, landet är kraftigt avskogat och utbildningsnivån är låg. Resurser för att förebygga och hantera klimatrelaterade katastrofer saknas.
Svenska Afghanistankommittén har arbetat i landet sedan 1982 och ute på landsbygden ser vi hur den mest utsatta befolkningen drabbas av klimatförändringarna. Oregelbundet väder får byar och fält att spolas bort av häftiga regn och hundratusentals blir internflyktingar på grund av torka. Den pågående konflikten späs på när kampen om naturresurser hårdnar.
Forskning visar att den globala uppvärmningen har ökat klyftorna mellan rika och fattiga länder. Klimatförändringarna kommer att bidra till en eskalerande global orättvisa.
De utvecklade industriländer som har orsakat klimatförändringarna borde ta på sig ett stort ansvar för konsekvenserna av dem. Det gäller både ersättning för de förluster och skador som drabbar sårbara länder och finansiering av åtgärder för att kunna anpassa sig till en ny verklighet.
EU och Sverige har tillsammans med andra länder tagit täten vad gäller att minska de egna utsläppen. Det är bra. Men redan nu i arbetet inför nästa klimatmöte, COP26 i Glasgow i november, måste Sverige och EU också driva på hårdare för att frågan om klimaträttvisa får en lösning.