Som lagligt stöd för denna kamp innehåller hyreslagen bestämmelser om besittningsskydd, som i korthet innebär att en hyresgäst har rätt till avtalsförlängning även om hyresvärden sagt upp hyresavtalet, såvida hyresgästen inte gjort sig skyldig till något avtalsbrott.
För att besittningsskyddet ska vara verkningsfullt måste det naturligtvis vara förenat med en spärr mot oskäliga hyreskrav. Om hyresvärden kräver så hög hyra att du inte har råd att bo kvar – vad är då besittningsskyddet värt ?
Och – gå inte på det där snacket om att hyran får höjas först när en ny hyresgäst flyttar in i lägenheten. Kan du tänka dig en starkare drivkraft för hyresvärdar att ”bli av” med den sittande hyresgästen, för att sedan kunna hyra ut till en mer ”betalningsvillig” hyresgäst?
Frågan om så kallad ”fri hyressättning” är nu högaktuell. Det som förvånar mig i debatten är bland annat att såväl tidigare som nuvarande partiledare för Liberalerna envisas med att påstå att vi har ”hyresreglering” i Sverige.
Hyresregleringslagen avskaffades successivt under 70-talet och ersattes 1978 med Hyresförhandlingslagen (SFS 1978:304) och den som skrev propositionen till denna lag var den liberala bostadsministern Birgit Friggebo.
Därefter har villkoren på hyresmarknaden, liksom som på arbetsmarknaden, bestämts genom förhandlingar mellan parterna på respektive marknad.
Detta brukar kallas för ”den svenska modellen”. Låt oss slå vakt om den!