Risken är stor för att utbildning kommer att prioriteras ner än mer genom behovet av förstärkningar inom äldreomsorgen, som så brutalt blottlagts genom pandemins effekter. 

Lärarförbundet har tidigare inte drivit kravet på att återföra huvudansvaret för skolan till staten. Men kommunerna har inte lyckats med sitt uppdrag och det är sannolikt omöjligt att i framtiden kunna finansiera skola och utbildning utan en omfattande statlig medverkan. 

Redan idag ser vi hur svensk skola dragits isär. Sveriges 290 kommuner och många hundra friskoleföretag har såväl olika förutsättningar som olika ambitioner, vilket har drabbat likvärdigheten. 

Den statliga utredningen med uppdrag att lämna förslag för en ökad likvärdighet i skolan visade ökade skillnader mellan kommunernas resurser. Kommuner med god ekonomi satsar mer på skolan, medan kommuner med sämre ekonomi inte har de förutsättningarna, trots att det ofta är de som har ett elevunderlag med behov av mer stöd. 

Det finns en stor ojämlikhet i elevers olika möjligheter att få möta utbildade och behöriga lärare – från nära nog samtliga lärare på skolor i områden med stark socioekonomisk status, till mindre än varannan lärare i många glesbygdskommuner och vid skolor i socialt mer utsatta områden. 

Alla skolor måste vara bra skolor. När så inte är fallet blir följden ojämlika livschanser för de barn som växer upp. Det är inte bara djupt orättvist, utan också förödande för hela Sveriges framtid. 

Det är dags för en återcentralisering, och den behöver vila på fyra grundpelare:

1. Ett statligt sektorsanslag till skola och utbildning.

2. Statlig styrning för att stärka likvärdigheten mellan skolor. 

3. Ökat statligt ansvar för lärarförsörjningen. 

4. Stärkt yrkes- och kompetensutveckling genom ett professionsprogram. 

Staten behöver träda in och ta huvudansvaret för kvalitet, likvärdighet och resurser i hela utbildningssystemet. Annars kommer Sveriges ställning som kunskapsnation på sikt vara allvarligt hotad.