Lätt att vara naturvän på distans från vargen

Svar på debattsvaret "Vargen en viktig komponent i naturens ekosystem" den 22 augusti.

Sverige behöver en rovdjurspolitik som kombinerar ”naturvännens” intressen med de människors som tvingas leva med vargen in på knutarna, skriver debattören.

Sverige behöver en rovdjurspolitik som kombinerar ”naturvännens” intressen med de människors som tvingas leva med vargen in på knutarna, skriver debattören.

Foto: Heiko Junge/TT

Debatt2020-08-29 04:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Larsgunnar Nilsson, ”naturvän”, sprider ett antal myter och förminskar den problematik som bokstavligen talat är vardagsmat i områden där det finns vargrevir. Jag vill hävda att de som valt att leva på landsbygden i högsta grad är naturvänner, så även undertecknad, trots att jag råkar bo i en stad. 

Vid ett möte i Finspång i vårt grannlän Östergötland helt nyligen, framkom en rad skakande vittnesmål. En barnfamiljs flytt till landet i trakten av Finspång blev en mardröm, när barnens får blev dödade av varg. En bonde fick 14 av sina 17 får rivna. Lantbrukare stängslar in sina ägor med kilometervis med vargstängsel, men vargen kommer in ändå.

Länsstyrelsens bidrag går till stängsel för de fårbönder som uppfyllt kraven och så långt anslaget räcker. När bidragsmedlen är slut så är de slut. Stängselbidrag för nötkreatur (kor) och hästar bedöms från fall till fall. 

Det värsta är att många som gått ut och berättat om vargangrepp efteråt blivit hotade och terroriserade av djurrättsaktivister. I dagens Sverige får man inte säga sanningen, att vargen är ett rovdjur. Den lever på bytesdjur. Tamboskap utgör lättfångade byten, instängda som de är. I normala fall är de skygga och håller sig på avstånd från människan, men det tragiska exemplet i Kolmården visar att vargen är potentiellt farlig även för människan. 

Det är lätt att vara ”naturvän” på tryggt avstånd från vargen. Trots vad skribenten påstår i artikeln, så påverkas livet för dem som bor nära ett vargrevir. De rekordmånga fåren i Värmland, som Nilsson skriver om, finns inte längre i de vargtäta delarna. Fårhållningen har fått flytta till andra delar av länet, allt eftersom vargstammen brett ut sig. Så är också fallet i de länder Nilsson anger. I de områden där det finns varg och djurhållning finns det problem. I allt fler länder löser man stora delar av problemet med jakt. I Frankrike har nyligen mer än 20 procent av vargstammen skjutits. I Tyskland finns exempel på myndighetsbeslut som går ut på att skjuta varg tills problemen upphör. 

Nilsson hävdar att det finns för lite varg i Sverige och att Naturvårdsverket vill ha 1 700 vargar i landet. Det är en missuppfattning. Antalet 1 700 vargar utgör den metapopulation som finns gemensamt i Skandinavien, Finland och västra delen av Ryssland. 

Vargen är ett rovdjur som tillhör den nordiska faunan. Den absoluta merparten av de 66 procent av landets befolkning som är positiva till varg kommer aldrig i närheten av någon varg och bor långt från sådana områden. 

Utöver att liksom vi vara allmän naturvän, har Nilsson tyvärr inte några konkreta förslag till hur människa och varg ska kunna leva sida vid sida. 

Kristdemokraterna vill att det ska vara tryggt att bo på landsbygden. Sverige behöver en rovdjurspolitik som kombinerar ”naturvännens” intressen med de människors som tvingas leva med vargen in på knutarna. I vissa områden behöver vargstammens täthet minskas. Detta beslutade riksdagen under våren, efter att en majoritet slutit upp bakom en motion från Kristdemokraterna. Beslut om vargförvaltningen och populationen bör fattas så nära som möjligt av de människor som lever och verkar i rovdjurstäta områden. Stängselbidragen ger idag en falsk trygghet: Dels kan vargen bevisligen ta sig igenom vargstängslen. Dels krävs det särskilda skäl, läs upprepade angrepp med dödade kor och hästar, för att sådana djur ska få skydd. Dessutom räcker inte bidragen till. Staten ska betala ut fullvärdig ersättning för boskap som rivits av varg.