I vår miljömedvetna tid är det inte konstigt att man börjar leta efter alternativ. Det är i grund och botten något positivt. Men vi ska samtidigt vara medvetna om att det påverkar både ekonomi och kvalitet.
För att denna fråga ska bli belyst har jag ställt en interpellation inför kommande möte med regionfullmäktige. Jag vill försäkra mig om att det finns en plan och att vårdpersonal inte blir stående med dåliga ersättningsprodukter som skapar frustration och måste kasseras.
Det kan verka som att vården frossar i plast, men vi ska komma ihåg varför det är ett så bra material i verksamheten. Det väger lite, är sterilt och är dessutom billigt. Det kan säkert finnas en överanvändning på sina håll. Men vården hade inte fungerat och varit säker för personal och patienter utan engångsartiklar. Det har vi märkt under coronapandemin om inte förr.
Erfarenheten av andra material är dessutom inte alltigenom positiv. Stål som rostar skapar frustration för personalen och risker för våra patienter. Rost på instrument skapar risk för infektioner. Rostiga instrument som desinfekteras kan också förstöra andra instrument.
Jag är orolig för att sådana aspekter får för lite uppmärksamhet. Miljödimensionen är viktig men den får inte äventyra kvaliteten i det vi gör.
En fråga som hänger ihop med detta är kostnaderna. Flergångsprodukter är av naturen dyrare. Det skulle vara olyckligt om regionen tvingas köpa in sämre flergångsprodukter för att hålla nere kostnaderna. Då påverkas både personal och patienter negativt, samtidigt som man kan undra om det egentligen blir någon positiv miljöeffekt.
Nyligen gjorde Socialstyrelsen en utredning av ifall vården kan använda engångsprodukter flera gånger. Det kan låta konstigt men sådant var uppdraget från regeringen. När Region Kalmar län yttrade sig över denna utredning var man väldigt negativ, och påpekade att återanvändning av engångsmaterial inte är förenligt med vare sig etik eller patientsäkerhet.
Men bakgrunden till denna dåliga idé från regeringen var samma skäl som ligger bakom strävan efter mer flergångsartiklar, det vill säga miljö- och krisberedskapsskäl. Min slutsats är att när dessa får väga över finns det en risk för att verksamhetens behov inte uppmärksammas. För att skapa medvetenhet om denna risk, och för att försäkra mig om att den minimeras, har jag valt att ta upp frågan för diskussion i regionfullmäktige.