Det svenska sjukvÄrdssystemets strikta uppdelning för tandlÀkare och lÀkare i tvÄ vÄrdomrÄden, tÀnder och mun och övriga kroppen, kan leda till att vissa patienter varken fÄr korrekt diagnos eller rÀtt vÄrd. Svenska lÀkare har lÄga kunskaper om munhÄlans betydelse för olika sjukdomar och tittar sÀllan sina patienter i munnen, utom vid luftvÀgsinfektioner!
Den finske forskaren Mataleena Parikkai sĂ€ger i en artikel i TandlĂ€kartidningen, âlĂ€karna mĂ„ste lĂ€ra sig att undersöka patienternas munhĂ„laâ. Hon tar Ă€ven upp problemet med resistens mot antibiotika och betonar att antibiotika endast bör förskrivas, om det finns tecken pĂ„ infektionsspridning. Hennes uppfattning Ă€r, att mĂ„nga huvud- och halsinfektioner har sitt ursprung i tĂ€nderna. Det Ă€r vanligt att bakterier sprids frĂ„n infektioner i tandrötter och tandkött, men Ă€ven genom tandens rotkanal.
Det förebyggande arbetet för en god hÀlsa Àr av största betydelse och dÀr har tandlÀkaren en nyckelroll, genom att lÀra ut och frÀmja en god tand- och munhÀlsa.
För att alla patienter ska fÄ en korrekt diagnos och en jÀmlik och adekvat vÄrd, behövs mer kontakt och bÀttre samverkan mellan lÀkare och tandlÀkare.
Munnen hör till kroppen!