Den ena är en kvinna som passerat nittio för flera år sedan. Den andre är en hund som levt i tolv och ett halvt människoår. Jag kommer att kalla dem kvinnan M och hunden V.

I våras slog coronan till. Hunden springer omkring som vanligt. Han leker och busar med familjen och hundkompisar.

Kvinnan M däremot berörs mycket av pandemin. Plötsligt skulle hon isolera sig och inte ta emot besök av vänner, barn och barnbarn. De saker som varit ljuset i tillvaron när man nått denna höga ålder.

Ja, ja – det hela är väl snart över och livet återgår till det normala, tänkte vi!  Men info kommer om att den här situationen kommer att bli långvarig.

Så kommer sommaren och värmen.

Livet leker för hunden V. Men kvinnan M sitter fortfarande i sin ensamhet.

Livet lunkar trots allt på.

Men så slår det till utan förvarning! Kvinnan M bryter höftleden.

Hunden V får snabbt stora besvär från artrosen i höften. De över tolv människoåren påverkar också bilden. 

Kvinnan M hamnar på sjukhus och blir opererad. Hon får bra omvårdnad de närmaste dagarna. Efter cirka en vecka blir det ett möte med ansvariga på sjukhuset. Det skulle diskuteras om kvinnan M:s utskrivning. Hon skulle skickas hem till sitt hus. Trots många protester från kvinnan M, som insåg det omöjliga i att så snart åka direkt hem.

Här ställs kvinnan M inför ett beslut som hon inte kan påverka. En stor omvälvning för henne. Hon som alltid bestämt, eller åtminstone blivit lyssnad till. En smärtsam upplevelse!

Hur går det då för hunden V? Ja, han mår mycket dåligt. Men han har hela sin familj runt sig. De klappar, pussar och pratar med honom och gör livet så bra som möjligt för honom.

En veterinär ska komma och hjälpa honom från lidandet. Men hunden V är inte förtjust i veterinärer.

Här tar han sitt sista egna beslut. Hunden V får hjälp att komma ut till sin favoritplats på tomten. Fortfarande med familjen omkring sig.

Någon veterinär behövs inte.

Det viktiga i berättelsen om hunden V är att han alltid fick fatta sina egna beslut. Ju äldre han blev desto mer rättade man sig efter honom. En vädjande blick från honom och man förstod att han var trött och ville gå hem från promenaden

Hur har då kvinnan M det?

Hon är hemma i sitt hus och inne i systemet som styr äldrevården. Där måste varje önskemål noga utredas. Den personal, som sköter kvinnan M är perfekta för sin uppgift. Men det är alldeles för många olika personer som kommer. Ett fåtal vore önskvärt!

Coronapandemin fortsätter och därmed isoleringen från nära och kära.

Jag tror att hunden V tittar ner på oss från sin himmel och tänker: 

"Vilken tur att jag fick leva som hund i Sverige med frihet och rätt att själv bestämma över mitt liv".