Medan detta pågick var det många i Sverige som inte trodde på att det hände när uppgifter om fasorna började komma ut. Många sympatiserade med nazisterna och som land samarbetade vi till viss del med dem, kanske för att undvika att dras in i kriget och den överhängande risken att då bli ockuperade.

När kriget tog slut blev sanningen tydlig när de överlevande berättade sina historier. Sedan dess har omvärlden, såväl som Sverige, gång på gång upprepat att det här får aldrig hända igen. Idag kan jag inte låta bli att undra vad vi egentligen menar med det. Menar vi att något sådant aldrig får hända judarna igen? Eller att det inte får hända någon grupp av människor? Eller är det bara något vi säger när vi ställs inför fakta om det omänskliga lidande som offren tvingades utstå? Menar vi att vi nu, till skillnad mot då, är beredda till handling och att vidta åtgärder för att förhindra liknande situationer? 

Personligen tror jag att det bara är något vi säger. Det pågår minst lika storskaliga, statssanktionerade utrotningsförsök av grupper av människor idag utan att vi gör särskilt mycket för att förhindra det. Trots oberoende internationella undersökningar som bekräftar att det verkligen sker. Jag tänker framför allt på organstölderna som sker i Kina. En folktribunal i London fastslog förra året att organstölder från samvetsfångar sker i stor skala och att en av de grupper som drabbas, troligen den största, är falungong-utövare. Även andra grupper utsätts just nu för utrotningsförsök av den kinesiska regimen. 

Kina är dock ett land som vi är mycket beroende av och som vi är rädda för att reta upp för mycket. Precis som vi var när det gällde Nazi-Tyskland. I mina ögon upprepar sig historien utan att vi har lärt oss någonting. Vore inte det bästa sättet att hedra Förintelsens offer att visa att vi verkligen menar vad vi säger?