Då hon var trots diagnosen vid god vigör, så blev vi chockade av avsaknad på empati. Vi valde en annan läkare, som menade att det var helt upp till min anhöriga.
Flera år gick och hon behövde emellanåt vård, och hennes livskvalitet steg, om än så bara 4-6 månader.
Plötsligt kan jag läsa i hennes papper att hon ej ska återupplivas! Ingen har pratat med henne eller oss anhöriga.
Så får hon lunginflammation och blir inlagd på sjukhus. Två dagar går, får ett telefonsamtal att de avbryter behandling mot lunginflammationen, hon får nu palliativ vård. Doktorn undrar om jag kan komma på en gång, då de tycker att hon är så dålig. Efter över en vecka, sedan samtalet lever hon fortfarande, ska nu överföras till ett korttidsboende, där slutade hon att äta, och dricka. Hon hade behövt dropp!
På korttidsboendet fanns ingen syrgas att tillgå, vilket hon var i stort behov av, svalt hon ihjäl?
Palliativ vård får inte betyda "icke-vård". Jag ringde flera gånger på personal, att nu behövde lugnande sättas in. Då fick de ringa efter en sköterska, som skulle ta beslutet, inte jag som suttit där hos henne. Jag ser att hon lider, det gör ont i hela kroppen. Hon viskar att hon är törstig, men hon kan bara ta emot en sked eller två. Jag ber att de ska söva ner henne, men får till svar att "så gör vi inte här"
Så fruktansvärt onödigt och ovärdigt och inhumant. Hallå, detta är Sverige 2020! Jag skäms något fruktansvärt över er politiker som totat ihop denna skrala form av vård till de som byggt upp välfärden som ni njuter av idag!