Men sakkunniga, patientorganisationer och en majoritet av befolkningen ger oss rätt: vården behöver en ny styrning för att bli jämlik och kostnadseffektiv. Nu får vi också medhåll från en aktuell statlig utredning.
Utredningen har ett krångligt namn – ökade förutsättningar för hållbara investeringsprojekt i framtidens hälso- och sjukvård – men ett enkelt budskap. Regionerna lägger idag stora resurser på fastigheter. Ändå finns ingen samordning eller övergripande plan.
Enligt utredningen är den totala summan för regionernas nu pågående och beslutade investeringar i akutsjukhusen drygt 100 miljarder kronor. I ljuset av hur enorm denna summa är, och hur mycket dessa investeringar kommer att prägla svenskarnas vård under kommande årtionden, skulle man kunna tro att satsningarna samordnas mellan regionerna. Men enligt utredningens kartläggning sker detta inte.
Det finns faktiskt inte ens någon nationell överblick över vilka investeringar som genomförs, vad de har för syfte och hur de bidrar till att nå målen för hälso- och sjukvården. Trots att utredningen har pågått i flera år har den inte funnit några tecken på systematisk gemensam planering och prioritering mellan regioner. Inte ens inom samverkansregionerna sker någon samverkan.
Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att reformer inom det nuvarande systemet går så fruktansvärt trögt.
Idag strävar vård-Sverige efter två saker. Att huvuddelen av vården ska komma närmare medborgarna – nära vård – och att högspecialiserad vård ska samlas till ett fåtal platser för högsta kvalitet och effektivitet. Det är mål som alla står bakom. Båda har konsekvenser för lokalbehovet.
Men när beslut om fastigheter ska fattas, är målen inte styrande. Tvärtom glöms de bort. ”I dagsläget finns inget svar på frågan om hur pågående sjukhusinvesteringar stödjer omställningen till nära vård och koncentrationen av högspecialiserad vård”, skriver utredningen. Skattemedel i storleksordningen 100 miljarder kronor satsas – och vi vet inte ens om de leder till de mål vi har satt upp!
Jag kan inte dra någon annan slutsats än att regionerna inte klarar att ge hela Sveriges befolkning god och jämlik vård. Revirtänkandet leder till resursslöseri. Utredningen visar detta svart på vitt.
Däremot är jag inte övertygad om dess förslag, att sjukhusen ska bli statligt ägda. Detta förstärker snarast det mischmasch av styrning som den svenska sjukvården lider av.
Vad som behövs är tydlighet: tydligt ansvar, tydlig finansiering och tydliga möjligheter för medborgarna att utkräva ansvar. Då kan också vården få tydliga visioner och riktlinjer – att det ska skapas fler vårdplatser till exempel, något som innerligt väl behövs. Så förstatliga inte bara sjukhusen – förstatliga hela ansvaret för sjukvården. Då kan resan mot jämlik och modern vård börja.