Hälso- och sjukvården gör sitt yttersta för att hjälpa de som drabbas och riksdag, regioner och kommuner gör sitt yttersta för att stärka upp för att lindra pandemins effekter både hälsomässigt och ekonomiskt. Vi uppmanas med rätta att avstå sociala kontakter för att hindra smittspridning. Det är förstås av yttersta vikt att alla nu följer dessa rekommendationer. 

Det går dock inte att komma ifrån att den sociala isolering som vi nu tvingas in i särskilt drabbar de som redan innan led av ofrivillig ensamhet. Över en miljon människor i Sverige saknar en nära vän och den ofrivilliga ensamheten skapar både fysiska och psykiska hälsoproblem. Professorn i palliativ medicin Peter Strang har beskrivit hur ensamheten innebär en kronisk stress som sliter på kroppen och ökar risken för kärlkramp, hjärtinfarkt och stroke. Där ensamheten kryper längs väggarna ökar också risken för depression. Förmågan att använda tankens möjligheter minskar när tillvaron tappar sin mening. Det är dags att vi slutar blunda för ensamheten och dess konsekvenser – inte minst bland äldre. För ju äldre vi blir, desto mer ökar risken för ensamhet och isolering. SCB redovisade för ett par år sedan att 35 procent av kvinnorna och 20 procent av männen över 85 år känner sig ensamma.

Att få bli sedd och att få se är ett grundläggande behov hos oss människor som undantas när nu fysiska besök hos personer som tillhör riskgrupper måste minimeras. En del av oss som i vanliga fall har rikligt med sociala kontakter men som i dessa tider lever mer socialt isolerat blir ganska snabbt påminda om ensamhetens effekter och vad den gör med oss. Allra mest smärtsamt är det förstås att konstatera att den nu rekommenderade social isoleringen för många inte innebär någon stor skillnad alls. Alldeles för många lever redan innan pandemin i social isolering.

Den sociala isoleringen som många lever i både före, under och efter pandemin är naturligtvis en politisk fråga men politiken kan inte lösa allt. I denna tid när vi uppmanar till social isolering så är det många som fått upp ögonen för vikten av att ringa och att höra av sig. Vi ser hur frivilligorganisationer och andra volontärkrafter erbjuder sig att handla mat och göra tillvaron mer dräglig för den som nu tvingas till ensamhet. Förhoppningen är att denna mobilisering kan få leva kvar efter coronaepidemin. Att vi blir bättra på att höra av oss, att vi ringer någon vi vet sitter ensam, att vi blir bättre på att uppskatta den enorma kraft som ligger i föreningsliv och frivilligorganisationer. 

Politiken har definitivt en läxa att göra vad gäller arbetet med ofrivillig ensamhet men vi har alla ett medmänskligt ansvar att se till att forma att varmare och socialare samhälle där ingen ska behöva leva ensam mot sin vilja. Kanske du ska ringa någon idag som du tror känner sig ensam. Det är en stark rekommendation så viktig som andra. 

Jimmy Loord
Regionråd och distriktsordförande KD Kalmar län