"Krucifixet är en hoppets bild för framtiden, om livets seger över döden både i smått och stort i livet. Men det är också bild som kan hjälpa till uthållighet, en bild att hämta styrka ur, för att stå emot det onda", skriver biskopen.
Guds vilja är freden, men när mänsklig ondska skapar kriget så ger påsken oss en berättelse om Guds närvaro mitt i det fasansfulla.
Från taket i Linköpings domkyrka hänger ett mycket stort krucifix från 1300-talet. På korset hänger Jesus: död, präglad av tortyr och lidande. Inför det korset har människor bett i århundraden. Den heliga Birgitta lär ha bett där. Under de svenska krigen mot grannländerna bad man i korsets skugga, och kvinnor och män grät inför den döde Jesus, med sina egna stupade söner i minne. Under historiens pandemier har människor sett att det där funnits någon som varit i lidandet tillsammans med dem. I dag ber människor inför många krucifix, världen över. Också i Ukraina. Och i Ryssland.
In i varje ny tid, in i varje människas liv och in i de öden och vedermödor som vi kollektivt möter talar korset på nya sätt. Ibland har människor tagit avstånd från korset, eftersom kristendomen tyckts återspegla förlegade perspektiv. Men korset återupptäcks alltid, eftersom mänskligheten gång efter annan erfar livets utsatthet och skörhet.
Kanske är det därför det alltid brinner små levande ljus i domkyrkans ljusbärare. I detta rum är livets smärtor inget man behöver dölja. Det är bekant, bejakat och omslutet med ömhet. Så är det i alla kyrkorum. Ljusen brinner världen över.
I dag är det Ukrainas utsatthet vi bär fram inför korset, försöker ta in och försöker dela, hur svårt det än kan vara att förstå i Sverige, som levt i fred så länge. Men också här finns många som bär krigens minnen i sina kroppar och själar, flyktingar från tidigare krig. Och vi anar också Sveriges utsatthet när hoten, öppet eller förtäckt, riktas mot oss. Nya tider, nya smärtor – och ändå detsamma som plågat mänskligheten så länge. Nya behov av att sluta oss samman både för att dela smärtan och för att stå emot hoten.
Korset berättar för oss om en Gud med livserfarenhet och erfarenhet av smärta, själv drabbad av det mörkaste hos mänskligheten. Här är jag förstådd på ett plan som ligger djupare än mänsklig tröst. Detta har människor upplevt vid så många tillfällen, på så många platser och på så många sätt.
Påsken handlar både om döden och uppståndelsen, men det är uppståndelsen, livet och glädjen som får sista ordet, säger biskop Martin Modéus.
När jag sänker blicken något från korset i Linköpings domkyrka, så fastnar min blick på altartavlan. Där kommer den uppståndne Jesus emot mig, med utsträckta armar. Detta är en hoppets bild för framtiden, om livets seger över döden både i smått och stort i livet. Men det är också bild som kan hjälpa till uthållighet, en bild att hämta styrka ur, för att stå emot det onda.
I dag är det motståndets tid, mot ondskans övergrepp i Ukraina och mot hotet mot vårt land. I dag måste vi stå sida vid sida, bildligt och bokstavligt, i praktisk hjälp och bön. Men det ska komma en dag då våldet får ett slut. Döden har inte sista ordet.
I samspelet mellan krucifixet med den döde Jesus och bilden av den uppståndne som kommer emot oss finns påskens budskap. Vilken smärta vi än möter så har Gud varit där. Mitt i livets outhärdligheter får vi kraft. Och en dag ska ondskan få ett slut.
Påsken handlar både om döden och uppståndelsen, men det är uppståndelsen, livet och glädjen som får sista ordet. Det firar vi, i trotsigt hopp. Också detta sker över hela jorden, öppet eller i det fördolda, med små medel eller med stora gudstjänster.
I kyrkan ropar vi i påsknatten: ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden”. Så har människor ropat i hopp i tusentals år. Det hoppet lever.