Svårt sjuka patienter tvingas åka från norra länet till Kalmar trots att de skulle kunna behandlas på Västerviks sjukhus. Det gäller cancerpatienter som tidigare kunnat få cellgiftsbehandling på en välfungerande behandlingsenhet och nu tvingas tillbringa fem–sex timmar på väg till och från Kalmar.
Från början hade behandlingsenheten lokal ledning och läkare, en egen onkolog.
I enlighet med den centraliseringsiver som den rödgröna landstingsmajoriteten visat tvingades behandlingsenheten in under ledning från onkologkliniken i Kalmar 2015 i samband med att den dåvarande onkologen slutade.
Det har även senare funnits en onkolog på plats liksom sköterskebemanning. Verksamheten fungerade fortsatt bra. Den läkaren, mycket uppskattad av patienter och personal, tvingades sluta då det ansågs att kostnaden var för hög. Därefter har läkarsidan försörjts med en stafett från Kalmar och kontinuiteten har förstås blivit sämre.
Nu har personalkrisen även slagit till på sköterskesidan där fem sköterskor slutat på kort tid och det nu endast finns en sköterska på deltid och en nyanställd sköterska. För att i någon mån rädda situationen måste två–tre sköterskor från Kalmar åka till Västervik några dagar i veckan.
Basenhetschefen har enligt artikeln i VT ”inte fått några indikationer” på att det skulle ha med arbetsmiljön att göra. Detta bevisar väl snarast att en ledning på distans inte förmår uppfatta de problem som finns.
Den rödgröna majoriteten har omfamnat principen att stort är vackert – ibland tillsammans med delar av professionen. Slutsatsen har gärna blivit att verksamheter ska centraliseras till, eller styras från Kalmar. Resultatet blir att sjukvården försämras för invånarna i norra delen av länet. Det finns andra samverkansformer som gagnar sjukvården i både norr och söder. För att som i det aktuella fallet belasta personalen på onkologen i Kalmar kan ju inte heller vara någon idealisk lösning.