"Att se grandet i sin grannes öga men inte bjälken i det egna" är ett bra uttryck för att beskriva hur de svenska politikerna agerar idag. Man är snabb med att framföra kritik mot länder som inte har samma uppfattning som Sverige i olika frågor, men att se vad som händer på hemmafronten är man uppenbarligen mindre intresserad av.
För den svenska folkhälsan vore det bra mycket bättre om socialministern och socialförsäkringsministern ägnade full kraft åt att komma tillrätta med de problem inom sjukvården som allt oftare uppdagas, i stället för att kritisera andra länder som nu Ungerns familjepolitik. Från nedläggning av akutsjukvårdsavdelningar, till underbemanning och bristande tillgänglighet till läkare på vårdcentraler. Därtill kommer de skenande kostnaderna för stafettläkare och digitala läkare.
Sjukvården har förändrats drastiskt sedan 1990-talet och sjuksköterskornas uppgift har till exempel gått från att ta prover och behandla patienter efter det att doktorn hade satt diagnos, till att idag bedöma om patienten behöver komma till läkare. Detta innebär att patienters hälsa blir beroende av en bedömning som utförs av en yrkeskategori som rimligtvis inte har rätt kompetens – den långa utbildningstiden för läkare måste väl ändå vara baserad på att den tiden behövs för att kunna ställa en bra diagnos.
Den svenska sjukvården håller på att haverera och orsaken är styrmodellen New Public Management som började införas under 1980-talet och innebär att sjukhusen och sjukhusens avdelningar skall konkurrera med varandra efter en köp- och säljmodell. Vården skulle effektiviseras, vilket har lett till nedläggning av vårdplatser och därav uppkommen brist på desamma idag.
Bemanningsbolag har kunnat växa och tjäna storkovan eftersom det är en fri arbetsmarknad och med en brist på läkare kan denna yrkeskategori utan risk säga upp sitt ordinarie arbete och tjäna storkovan på att vara stafettläkare. Resultatet är att landstingen dräneras på pengar och tvingas till ännu fler besparingar. Systemet med stafettläkare har nu även spritt sig till sjuksköterskor och övrig offentlig verksamhet som skolan och lärare, kommuner och socionomer, och så vidare.
Detta är en orimlig utveckling och den enda möjligheten att komma tillrätta med detta, är att på något sätt förhindra bemanningsföretagens möjlighet att göra stora vinster eller helt enkelt förbjuda verksamheten.
"Att stämma i bäcken och inte i ån" är ett annat bra uttryck att använda i sammanhanget. Den allmänna folkhälsan är beroende av att det är lätt att komma till en läkare för att kunna uppmärksamma och behandla en sjukdom i ett tidigt stadium och då måste det finnas generöst med tider till läkare på vårdcentraler. Om den allmänna folkhälsan riskerar att urholkas på grund av försämrad tillgång på allmänläkare, då är Sverige ute på mycket hal is.
Detta borde intressera Sveriges socialförsäkringsminister mer än hur Ungern och hur andra länder hanterar genusfrågan!