Det finns åtskilliga exempel på osund konkurrens mellan privata företag och offentliga aktörer. De flesta har nog hört talas om kommunala gym och städtjänster, men det drivs även exempelvis camping och hunddagis. Det är inom tjänstesektorn som konkurrens från kommunen är vanligast.
När ett offentligt ägt bolag deltar på samma marknad som ett privat är spelplanen sned redan från början. Till exempel kan dessa bolag knappast gå i konkurs även om de går med förlust. De har också fördelar som gör att de kan lägga sig lägre i pris då de inte behöver beakta alla kostnader i verksamheten. På så sätt kan de konkurrera ut sunda privata bolag – ibland med deras egna skattepengar som redskap. I kommuner där detta är utbrett minskar förstås intresset från privata företag att satsa på att växa eller starta ytterligare bolag.
Vi som driver företag inom vård och omsorg är väl bekanta med den sneda och ojämna spelplanen. Till exempel måste privata aktörer ansöka och få tillstånd av IVO för att öppna sin verksamhet, medan det för kommunen räcker med att göra en anmälan. Inte ens kraven för utbildning av boendenas föreståndare är de samma för privata respektive kommunala. Lägre krav på offentliga utförare gynnar knappast de som verksamheterna finns till för.
När offentligt ägda bolag försöker konkurrera ut privata företag slås viktiga marknadsmekanismer ur spel. Det lokala företagsklimatet påverkas negativt. Förloraren är på kort sikt den enskilde näringsidkaren, men på lång sikt är det samhället och skattebetalarna som är de verkliga förlorarna. Därför bör alla kommuner göra en översyn för att se var konkurrens med privat verksamhet uppstår, och säkerställa att man endast driver verksamheter som är lagliga och lämpliga att driva i egen regi.