Digitalisering i förskolan betyder inte alltid att sitta passiv vid en skärm, i stället bör den ses som ett produktionsverktyg som ska användas för att nå ett meningsfullt lärande.
Bland de exempel som ges på hur nämns barns möjlighet att skapa, möta berättelser, dokumentera och kommunicera erfarenheter, idéer och tankar. Det här lärandet ska dock inte bara ske genom digitalisering, utan som ett av flera tillvägagångssätt för att ge barn en livslång lust att lära.
Precis som man kan hävda att fler glassätande människor dör i drunkningsolyckor än andra går det att hävda att digitalisering är detsamma som stillasittande. Trots att det inte finns någon tvungen korrelation mellan dessa är det tyvärr en inställning som påträffas i förskolans verksamhet.
Efter att ha arbetat i förskolan sedan 2016 i både stor- och småstäder samt på landsbygden med en bakgrund i etnologi och nu med fem terminer på förskollärarutbildningen bakom mig har jag sett hur inställningen och användandet av digitala verktyg ser ut på många förskolor. Vågar jag mig på att generalisera skulle jag hävda att det finns tre dominerande förhållningssätt till digitaliseringen i den.
Den första är en allmän ovilja mot all typ av digitala verktyg där man helt enkelt väljer att inte använda dem. Nu kan vi inte riktigt välja vad i läroplanen vi vill implementera i undervisningen, även om det görs. Den andra gruppen av pedagoger använder digitala verktyg men hävdar en okunskap i ämnet. Det resulterar i att den omtalade skärmen kommer fram. Digitalt likställs med en skärm och skärmen likställs tyvärr ofta med en extra pedagog, eller mer plumpt uttryckt, en barnvakt. Användandet blir slentrianmässigt och sker utan närvarande pedagoger, vilket skapar ett stillasittande och ett konsumerande av digitalisering. Digitala boktjänster som läser upp böcker högt har på flera ställen ersatt läsande pedagoger. Barnen blir sittandes, lyssnandes på en inläst röst som inte kan stanna upp och reflektera över innehållet med boken. Detsamma gäller appar där barnen inte använder dem utan mest bläddrar mellan dem, utan stöttning eller syfte.
Sedan finns pedagogerna som tar fasta på det senare i begreppet digitala verktyg. När digitala verktyg ses som just verktyg blir det ett ännu medel för att utforska och uppleva omvärlden. Digital teknik har inte någon inneboende magisk kraft som genererar kunskap bara vi får möta det. Det blir helt sonika vad vi gör med det. Och det finns många sätt att arbeta med digitalisering som inte resulterar i stillasittande. Här är några:
När digitala verktyg ses som just verktyg blir det ett ännu medel för att utforska och uppleva omvärlden, menar debattören.
Använd dem ute på gården eller på utflykter och fotografera, filma eller spela in ljud. Dokumentera vad ni ser så att ni kan återkomma till det senare. Låt barnen använda sin agens och själva dokumentera sin omgivning och skapa nytt material. Använd dem för att skapa stop motionfilmer, dramatiseringar och musik. Projicera upp bilder och videos på väggar, golv och tak för att iscensätta och levandegöra undervisningen bortom rum och tid. Ha dem för research! Använd digitala förstoringsglas för att komma närmare. Använd dem för att hitta rörelsevideos så pedagoger och barn kan ha en pulshöjande stund tillsammans. Fota, skriva ut och laminera bilder, fyll avdelningen med dem. Dokumentera barnens skapelser som de inte kan ta hem men gärna vill visa sina vårdnadshavare. Sitt inte med skärmar, se dem som ett verktyg för att bedriva omsorg, utveckling och lärande.
I förskolor med stora barngrupper och begränsat med personal blir digitala verktyg ett tacksamt hjälpmedel för att få ner intensiteten. Det är inte okej, men det är inte heller förskolans förutsättningar. Skärmen ska inte ses som ett konsumtionsverktyg där barnen sittandes tar till sig information. Skärmen bör ses som ett produktionsverktyg som ska användas för att nå ett meningsfullt lärande. Gå, spring, kryp, titta nära och använd dem!