Miljörörelsen stämplade redan för tiotals år sedan flygtrafiken som ett av de största miljöhoten. Faktum är att flyget förutom buller också släppte ut illaluktande avgaser. Från flygplatserna läckte till mark och vatten gödande och syretärande kemikalier, som användes för att avlägsna is från flygplan och banor. Sådan var situationen i början av 1980-talet. Dåvarande Luftfartsverket (LFV) tog sig an problemet och tio år senare var utsläppen till mark och vatten till stora delar åtgärdade. Återstod att åtgärda utsläppen av avgaser.
Järnvägstrafiken har av miljörörelsen betraktats som lösningen på transportsektorns miljöproblem. I slutet av 1980-talet kom man på att den välmående men ”smutsiga” flygtrafiken skulle tvingas bidra till den mindre välmående tågtrafikens utveckling. Luftfarten skulle miljöbeskattas med 60 miljoner konor, som skulle överföras till järnvägen. På den tiden var inte CO2 viktigt. I stället skulle ”riktiga” luftföroreningar åtgärdas, det v ill säga NOx och HC (oförbrända bränslerester).
LFV skapade följaktligen en formel för uttag av miljöskatt kopplad till utsläpp av NOx och HC efter information om att det var tekniskt möjligt att åtgärda utsläppen från inrikesflyget. Skatten fick effekten att ca 90 procent av de illaluktande avgaserna försvann från svenska flygplatser. Eftersom åtgärderna i motorerna vidtogs snabbt när avgasskatten började tas ut, blev bidraget till järnvägarna en bråkdel av vad som förväntades. I detta fall fungerade miljöstyrningen. Skälet var att det fanns tekniska möjligheter att åtgärda problemet till rimliga kostnader. När skatteuttaget från flyget blev för litet, ställdes nya krav från politiskt håll. Nu skulle man betala skatt för utsläpp av koldioxid (CO2) även om klimatfrågan inte var högaktuell i början av 1990-talet. Eftersom det mesta som kommer ur avgasröret är koldioxid och vatten, fråntogs flygsektorn därmed ett viktigt incitament för att vidare åtgärda NOx.
Under 1990-talet införde LFV miljörelaterade landningsavgifter baserade på flygplans miljöprestanda. Flygplan med goda miljödata skulle ges sänkta avgifter. Flygbolag, som frekvent trafikerade svenska flygplatser, gavs därmed skäl att välja miljöanpassade nya flygplan. Följden blev att moderna flygplans utsläpp i förhållande till transportarbetet inte nämnvärt skiljer sig från landbaserade transportslags.
Flyget har sedan 1980-talet seriöst arbetat med sektorns miljöproblem. Ekonomisk miljöstyrning har tillämpats med unika positiva effekter, något som dock inte har uppmärksammats som en följd av miljörörelsens ingrodda negativa inställning till flygtrafik. I stället har Miljöpartiet med regeringens stöd försökt ”uppfinna hjulet på nytt” med nya skattekonstruktioner som förutom att ge regeringen ökade inkomster endast drabbar de fattigaste för vilka ett pristillägg om några hundralappar kan bli ett hinder för närmare kontakter med släkt och vänner. Flygtrafik och passagerarunderlag lär inte påverkas annat än marginellt.