Dessa digitala möten har hjälpt mig att besvara en fråga vars svar har gäckat mig i många år: Vad är det som gör viss kultur fin och annan ful?

Vid första påseendet handlar det om fjärde väggens princip. Det är något som utmärker den finkultur som premierades av de kungliga hoven på 1700-talet, när kultur var högsta mode i dessa kretsar. Majestäten ville inte bli tilltalade av taskspelarna, möjligen av den uppburne dirigenten eller regissören. 

Den folkliga traditionen är att artisterna ser sin publik och kommunicerar med dem. Inom finkulturen låtsas aktörerna som om publiken inte finns och tänker sig en fjärde vägg som går mellan scen och salong. Publikkontakt uppstår först i applådtacket.

Denna vägg var förr en kraftfull effekt, eftersom den ger en känsla av att åskådarna tjuvkikar på något som de annars inte har tillträde till. Frågan är om väggen tillför något mervärde i en tid då vi betraktar omvärlden genom diverse skärmar. 

Men det förklarar inte föraktet mot ”fulkultur”. Jag börjar mer och mer bli övertygad om att det handlar om makt. 

Utmärkande för folklig kultur är att artisterna skapar sina egna karaktärer och sina egna akter. Visst anlitas regissörer, koreografer och liknande, men det är artisten som har makten och som bygger sig ett varumärke. 

Inom finkulturen kläs artisterna av sina egna karaktärer och egna akter, för att bli formbara och utbytbara ting för regissör, koreograf, dramaturg och så vidare. Jag misstänker att här ligger förklaringen till att metoo inom kulturen mest kom att handla om finkultur. Det är enklare att tafsa på utbytbara ting.

Vidare är det så att finkulturen ger trygg försörjning åt ett stort antal administratörer, både vid institutionerna och hos anslagsgivande myndigheter. Här finns även goda möjligheter för politiker att tycka, styra och skapa sig själva ett namn. 

Enligt Kulturrådet (Dagens Nyheter 3 mars) arbetar cirka 3 000 skådespelare på landets teatrar. Av dem är 240 anställda, i huvudsak på Dramaten och Stockholms stadsteater. Resten är egna företagare som ropas in vid behov. Utan egna karaktärer är dessa småföretagare utelämnade till administratörernas välvilja. 

Skillnaden mellan fin och ful kultur är att den ena formen försörjer administratörer, på bekostnad av osäkra arbetsvillkor för artister, medan förhållandet är motsatt inom populärkulturen, där artisterna äger varumärket och administratörerna är utbytbara.