Förändringen har skett både för att det föds färre barn i vissa bygder och för att tanken om ”ju större desto bättre” varit rådande i Sverige under lång tid. Hela Sverige ska leva har tagit fram en rapport om skolor och den visar på att barn i landsbygdskommuner fått längre och längre till skolan. Och det märkliga är: ju mer kommunalskatt föräldrarna betalar desto längre har deras barn till skolan.
När jag är runt och pratar om landsbygdsutveckling är det inte alltid skolan som nämns, men den dagen den väl är hotad överskuggar det med ens allt. I min organisation sjösatte vi ett utvecklingsprojekt som skulle handla om service. När skolan i en av kommunerna vi bedrev projektet i blev nedläggningshotad släckte det ut alla andra diskussionsämnen. Många landsbygdsutvecklare runt om i Sverige kan antagligen vittna om samma syndrom. Ingen kan göra sitt jobb om det inte finns en fungerande skola i bygden. Helst så nära hemmet som möjligt.
Allt sätts på paus till dess att skolan i byn är räddad. Det är en logistisk fråga för barnen, föräldrarna, lärarna men en skola är också viktig för känslan av den och framtidstro som är så viktig för en bygd. Utan barn – ingen framtid.
En del hävdar att det inte har så stor betydelse, att folk inte flyttar om skolan läggs ner. Och viss forskning styrker den tesen, men när vi frågar föräldrarna säger 4 av 10 att de skulle flytta om skolan lades ner. Det som är svårt att avgöra i dessa komplexa samhällsfrågor är vad som är hönan och vad som är ägget.
Jag tycker mig dock kunna skönja ett mönster: där en skola en gång lagt ner kommer färre att bo. På sikt. Man kanske inte flyttar därifrån i första generationen, men den generationen kan å andra sidan bli den sista som bor kvar. Anknytningen till bygden blir svagare utan ett levande skolhus. Och att börja bygga upp nya skolor, nya pedagogiska strukturer är ofta utmanande. Och kostsamt.
Vissa vill göra gällande att skolor i landsbygd skulle vara sämre än de i staden. Det är en sanning med modifikation. Om man räknar bort socioekonomiska faktorer (som föräldrars utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar) visar det sig att elever från dessa byskolor ofta klarar sig bättre i livet i förhållande till elever som gått i stan. Skolresultat har alltså inte med plats att göra.
På senare tid har detta ofta varit det bärande argumentet för att lägga ner skolor på landsbygder: kompetensbristen. Förut var det i princip alltid ekonomin som anfördes. Nu hävdar politik eller tjänstepersoner att man inte får behöriga lärare och lägger därför ner av det skälet.
Jag vet att det är svårt att som kommunpolitiker få ekvationen att gå ihop. Ekonomi ska hålla samtidigt som man ska tillgodose alla krav som läggs på verksamheterna från högre ort. På det läggs önskemål från personal och föräldrar. Och från kommunledningen som sitter vid skrivbordet och försöker få saker att gå ihop.
Alla har tankar och kloka synpunkter på skolverksamheten. Även jag som ni märker…
…men det är för att jag i mitt jobb ser vilken otroligt viktig knutpunkt det är för ett samhälle. För en storstad är det symboliskt viktigt att ha ett universitet. Ett universitet skänker prestige och signalerar till omvärlden att staden är upplyst och internationell. En skola i en mindre ort har samma funktion. Små, trygga skolor där alla elever blir sedda torde vara den klokaste investering Sverige kan göra just nu.
För som Victor Hugo sa: ”Den som öppnar en skola stänger ett fängelse.”
