Svar på debattartikeln ”Sjukvården måste gå först” den 2 juli.

Fyra majoritetsföreträdare för Socialdemokraterna i Region Kalmar län gör ett försök att rädda ansiktet när man hävdar att sjukvården måste gå först när politiken prioriterar. Det är i sig ett korrekt påstående men det ekar tomt när de politiska agerandena inte fyller det som nu endast blir ett retoriskt tomrum.

I Region Kalmar län kantas tyvärr hälso- och sjukvården numera av ständigt dåliga rubriker. Personalflykt, stängda vårdplatser, en ekonomi som krisar. Tiderna förändras och det måste vara tungt för Socialdemokraterna att inse att man förlorat initiativet i vårdfrågan.

När M/KD-budgeten vann riksdagens gehör i december månad så innebar det ett stort tillskott på 4 miljarder till svensk hälso- och sjukvård under 2019. Vi avsatte 1,5 miljarder i år och därefter 3 miljarder årligen till primärvården för att kunna stärka upp med fler allmänspecialister och distriktssköterskor. Vi behöver också fler arbetsterapeuter, fysioterapeuter, logopeder, dietister mm för att kunna bygga upp den nära vården. Vi behöver också införa ett listtak för hur många patienter som kan lista sig hos distriktsläkaren så att arbetsvillkoren blir rimliga för både läkaren och vårdteamet.

Vi avsatte resurser för en uppdaterad cancerstrategi, 1,6 miljarder till en uppdaterad kömiljard. 400 miljoner kronor för att möjliggöra specialistutbildning för sjuksköterskor. Att erbjuda utveckling i yrket är något av det viktigaste för att medarbetarna ska trivas och vilja stanna kvar.

Så vad har då hänt med alla dessa satsningar? Jo, Stefan Löfven och Magdalena Andersson har förhalat utbetalning av dessa medel. I början av juni hade inte en enda krona av dessa beslutade medel betalats ut till hälso- och sjukvården i Region Kalmar län. Pengar som vi så väl hade behövt och som under året hade bidragit med så mycket ökad kvalitet för både patienter och medarbetare.

Den sittande regeringen tycks sakna både kunskap och vilja medan vårdbehoven ökar.

Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor gör hjälteinsatser varje dag och det är frustrerande när det ändå inte räcker till för det inte finns en politik som tillräckligt understödjer insatserna.

Socialdemokraterna har inte längre högst förtroende i vårdfrågorna. Detta är förstås en prestigeförlust. Men nu finns inte tid att ägna sig åt prestige. Patienter och medarbetare behöver en politik som understödjer hälso- och sjukvården och bidrar till utveckling. Då behövs inte mer socialdemokratisk retorik utan en politik som vågar lyssna in och leda. Vi är beredda att ta över det ansvaret.