Vårdpersonalen är i fokus med all rätt. Kommunens ledning tackar också för uppoffringar och arbetet under den nu pågående pandemin.
Vad som känns lite förvirrande är att vi har gjort vad vårt yrke kräver, som vi alltid gör – inte bara nu.
Fram till nu har vi belönats med bland de lägsta snittlönerna i riket. Vi har höga sjuktal och tuffa scheman, och brist på resurspersonal när någon blir sjuk. Jobbar varannan helg, 07–22 lördag och söndag är vanligt, då ser man inte små barn och familj på flera dygn. Blir någon sjuk beordras du in din lediga helg.
Vi kan inte jobba hemifrån, inte heller påverka de beslut som tas. Vi har som alltid högre risk att bli sjuka på arbetet. Vi jobbar och vårdar ändå. Och har en ständig rädsla för att själva bära smitta!
Vi har skjutit förhandlingarna om våra löner, för samhällets bästa.
Men nu är det dags och då är frågan: Står samhället och invånarna bakom oss nu? Undersköterskor, vårdbiträden, förskollärare. Barnskötare, lokalvårdare och måltidspersonal.
Vi får ofta höra att vi inte producerar! Inget är mera fel! Försök producera utan oss, personalen i barnomsorgen säger upp sig, någon måste vara hemma med barnen. Äldreboenden har ingen personal, någon måste vårda den gamle. LSS-boendet stänger, någon måste ständigt vara hemma och så vidare.
Vi är en förutsättning för att dagens samhälle ska fungera och producera.
Vårt yrke har utarmats länge, omorganiseringar, effektiviseringar neddragningar och minimal bemanning och varannan helg på scheman har gett höga sjuktal, och nu orkar våra yrken inte fram till pension. Lönerna i Vimmerby ligger lågt i snitt jämfört med riket, det ger inte bara låg inkomst ett helt liv utan också ett liv som fattigpensionär. Det är den verkliga tacken och belöningen.
Så frågan är nu: Står ni bakom oss nu? Invånare, politiker i stat och kommun, för nu handlar det om en lön värdig att leva på, friska medarbetare, skapa attraktiva yrke för unga och ett liv utan fattigdom som pensionär.